Nino är 10 år och liten till växten, så skolkamraterna kallar honom för Pyret. Han är son till en civilgardist och de bor i byn Fuensantapojkensomlaste de Martos i det fattiga Andalusien. Det är sommaren 1947, Franco härskar och Spanien präglas av inbördeskriget. Uppe i bergen där Nino och hans familj bor så gör civiligardisterna nattliga räder, plockar in de som de tror hör till gerillan och trakasserar dem. Nino och hans familj bor i samma hus som arresten och på nätterna får Nino trösta sin lillasyster, och berätta att alla ljud de hör bara är en mardröm. Pappan vill att han ska bli civilgardist, det är ett tryggt yrke, men Nino växer inte som han ska, så istället får han ta maskinskrivningslektioner. Uppe i den gamla kvarnen har Pepe Portugisen bosatt sig. Han lever för sig själv där uppe och Nino fascineras av honom och kommer snart att beundra honom. Bland Pepes saker hittar Nino boken Kapten Grants barn av Jules Verne och det blir inkörsporten till en annan värld för Nino. En värld som får honom att förstå vad det är som pågår där ute, och hur han måste välja sida. Men han måste bevara sina upptäckter för sig själv.

Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grandes hade recensionsdatum 14 april 2014. I orginal heter den El lector de Julio Verne och kom ut 2012. Almudena Grandes är en känd spansk författare som debuterade och fick sitt internationella genombrott med den erotiska romanen Lulú 1989. Hon har skrivit flera prisbelönta romaner, och en del av dem har filmatiserats.

För några veckor sedan fick jag ett mejl från Norstedts som frågade om jag ville läsa den här boken. Sen skickade de den som e-bok, och jag accepterade att prova. Egentligen visste jag väldigt lite om boken innan, hade läst lite kort på nätet vad den skulle handla om.

Det är ingen enkel bok att skriva något om, för jag är kluven till den. När jag hade läst drygt en tredjedel av den så funderade jag på vad jag egentligen gett mig in på. Jag tänkte tanken ”om jag inte hade fått den här som recensionsexemplar hade jag gett upp den nu”. Men envis som jag är så fortsatte jag läsa, och efter drygt halva boken så upptäckte jag att jag ändrat åsikt, hade kommit in i ”läsrytmen” och faktiskt ville läsa mer om Nino, Pepe och de andra. Efter avslutad läsning så kände jag mig ändå positiv till boken, och funderade en hel del på den.

Vad var det då som passade mig och vad var problemet för mig? Jo, den första svårigheten var alla namnen. Det introduceras en hel del personer den första delen av boken. Dessutom så skedde det, i mitt tycke, i ganska korta historier. Först fick man en historia om några personer, sen skulle man plötsligt kastas in i en annan historia. Det var svårt att se hur de hängde ihop, vilka personerna var och i vilken tidsordning de olika händelserna utspelade sig. Men såsmåningom så utkristalliserade sig ”huvudhistorien” och de viktigaste personerna började återkomma. Det var då som jag började fastna i historien.

Jag besitter rätt dåliga kunskaper i historia, och efterkrigstidens Spanien tillhör definitivt inte det område jag kan något om. Egentligen så behövs nog inte det, och faktum är att man t.o.m. som läsare indirekt lär sig en hel del, men stundvis (i synnerhet i början) kunde jag känna att jag hade fått ut mer av boken om jag vetat mer om bakgrunden.

Språket i Pojken som läste Jules Verne är snyggt, men det tog mig ett tag att vänja mig och hitta rytmen i läsandet. Om det beror på språket eller hur historien är uppbyggd vet jag inte. När jag väl vant mig så tycker jag om det. Valet av titel är mycket tilltalande, den ger upphov till många associationer och funderingar. Kopplingarna till Jules Vernes litteratur finns där, och den har betydelse för Ninos utveckling, men det är inte så mycket som jag hade förväntat mig. Eller så missar jag en del hänvisningar. Litteratur, hur den kopplar till fantasi och framförallt hur man kan förstå verkligheten genom att läsa är däremot en väsentlig del av historien.

Det som jag efter avslutad läsning tycker bäst om är ändå personerna. Jag tar Nino till mitt hjärta, och Pepe Portugisen kan jag inte låta bli att beundra på något sätt. Genom Ninos föräldrar och andra vuxna, som växer under historiens gång, får man sig en tankeställare kring hur lätt det är att anse att folk borde göra vissa val, men hur svårt det egentligen är. Att vara fattig innebär att man inte alltid har samma möjligheter att välja.

Mitt slutomdöme om boken blir positivt men det är oerhört svårt att sätta ett betyg. Den gick på ett underligt sätt från en 2:a (inte i min smak) ändå upp till en 4- (en bok som jag uppskattade). Jag kommer inte att kasta mig över en bok av Almudena Grandes, men jag är glad att jag läste den ändå.

Omdöme: Annorlunda spansk roman om rätt och fel, att förrådas och möjligheten att välja.
Betyg: 4-

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.
Originaltitel: El lector de Julio Verne
Översättare: Yvonne Blank
Förlag: Norstedts

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget, som e-bok. Tack för det!
Utläst 4 maj 2014.

Annonser