En äldre man hittas död i Ronehamn. Det är den 90-årige Heinz Meyer. När polisen börjar sina undersökningar visar detskymningensbarfotabarn sig att han är en tysk soldat som kom till Gotland efter andra världskriget, och bosatte sig där för resten av livet. Han har levt ensam men varit känd av sina grannar, flera av dem gamla. När polisen börjar intervjua dem, så rullas en historia upp om vad som hände på Gotland alla dessa år tidigare. Det var inte bara tyska soldater som kom, utan även 500 koncentrationslägerfångar som placerades på samma sjukhus som soldaterna.
Maria Wern står i färd med att planera sitt bröllop med brandmannen Björn, och Björns farfar och farmor visar sig bo i närheten av Heinz Meyer. Marias barn, Emil och Linnea, har åkt på kollo i Ronehamn. Stämningen på kollot blir allt sämre, och i synnerhet en flicka, Mirela, verkar må riktigt dåligt. När Mirela försvinner så blir Maria mycket upprörd och har svårt att fokusera på mordet på Heinz Meyer. Vem är det som har mördat Heniz och varför är Mirela försvunnen?

Skymningens barfotabarn av Anna Jansson har recensionsdatum idag, 7 april 2014. Det är den femtonde boken i serien om polisen Maria Wern, hennes familj och hennes kollegor. Anna Jansson är utbildad sjuksköterska och arbetade många år inom vården innan hon debuterade med första delen i serien om Maria Wern, Stum sitter guden, 2000. Hon har även skrivit ungdomsböcker, där Maria Werns son Emil är huvudperson. Hennes hemsida finns här.

När jag upptäckte Anna Jansson hade hon redan publicerat de första böckerna i den här serien, och jag samlade snabbt på mig alla hon hade gett ut. Jag har sedan dess fortsatt följa serien, och blev glad när förlaget hade möjlighet att skicka mig ett recensionsexemplar (denna gång tyvärr som e-bok) av Skymningens barfotabarn.

En av Anna Janssons styrkor är att hon på ett inte alltför mästrande sätt lyckas väva in fakta, som är väl underbyggda, i sina deckare. Det märks att hon gör noggrann research. I Skymningens barfotabarn så är det främst de delarna som gör att jag tycker boken är bra. Bitarna om Gotland och vad som hände där under andra världskriget finner jag mycket intressant och trovärdigt. Anna Jansson har också ett öga för nutida samhällsproblem, och tyvärr så får vi också inblick i en värld där barn far illa.

Jag är kluven till huvudpersonen Maria som jag nu följt i femton böcker. I de senaste böckerna så har hon utvecklats till en annan person än den hon var i början, och jag vet inte om jag gillar det. Jag uppfattar henne som mer självcentrerad än tidigare och även om hon oroar sig för barnen så känns inte relationen helt naturlig. Hon reagerar inte heller på samma sätt. Vad som får mig att känna så har jag svårt att sätta fingret på. I den här boken så får vi veta betydligt mer om Marias bakgrund, vilket är intressant. Ska jag vara ärlig så kommer jag inte ihåg allt som sagts om hennes bakgrund i de tidigare fjorton böckerna, men för mig är detta helt nytt.

Det är relativt spännande och intressant, men ibland uppfattar jag språket som lite stolpigt, med lite för detaljerade beskrivningar. Lite svårt att beskriva, och säkert mycket en smaksak. Mysteriet är helt OK, även om jag tyvärr har rätt i min tidiga gissning om vem som ligger bakom det hela. Men det största problemet är att utvecklingen av historien sker lite för mycket ”close to home”. Mer än så tänker jag inte säga.

Att följa en serie har både sina för- och nackdelar, och trots att jag inte längre är så förtjust i karaktären Maria Wern så tänker jag inte göra slut med serien än.

Omdöme: Lättläst deckare om uppväxt och att dölja sitt rätta jag.
Betyg: 4-

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.
Förlag: Norstedts.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar som e-bok från förlaget. Tack för det!
Utläst 3 april 2014.