Året är 2033. Platsen är Moskvas tunnelbana. Jorden är förstörd, obebolig, efter ett stort krig tjugo år tidigare. Människor har flytt ner metro2033till Moskvas tunnelbanna, där en hel civilisation uppstått. Det är en stat i miniatyr, där det finns olika ideologier, olika religioner, handelssammanslutningar, enstöringar och kriminella. Mellan stationerna och de olika grupperingarna så pågår en ständig förhandling och kamp om utrymmet. Samtidigt behöver de försvara sig mot ett yttre okänt hot, för i tunnlarna händer det fruktansvärda saker som inte går att förstå eller skydda sig mot. En man, Artiom, får ett uppdrag och ger sig ut på en vandring i labyrinten av tunnlar. Han utsätts för prövningar och hot, och frågan är om han någonsin kommer att nå sitt mål.

Metro 2033: Den sista tillflykten av Dmitrij Gluchovskij kom ut på svenska 2009. På ryska heter den också Metro 2033 och kom ut 2005. Dmiitrij Gluchovskij är en rysk författare, journalist och internationell TV-korrespondent. Metro 2033 är hans debutroman som publicerades på nätet 2002. Tre år senare gavs den ut som bok och den har översatts till flera språk. Ett TV-spel, baserat på boken, har släppts och filmrättigheterna har sålts.

Metro 2033 var mars månads val i min Makeutmaning. I den här utmaningen har jag ofta blivit positivt överraskad och t.o.m. hittat nya favoriter. Men inte så den här gången.

Metro 2033 är inte alls min stil. Mitt största problem är att jag genom boken aldrig kan uppbåda något egentligt intresse för historien eller för huvudpersonen Artiom. Han går, det är underliga människor, mutanter, hot, krig, underliga människor, ideologier, mutanter… ja, så tar det om igen. Det är helt enkelt oändligt många upprepningar av samma grundproblem och det blir inte mer intressant bara för att det upprepas. Om jag hade fastnat i de här mörka tunnelbanemiljöerna och det dystra obehagliga hade det kunnat vara ett plus, men t.o.m tunnlarna tråkar ut mig efter ett tag.

Artiom och de han stöter på har ibland diskussioner och filosofiska funderingar som skulle kunna vara intressanta men de tråkar ut mig. Jag tror det hade varit intressant antingen om jag vetat mer om rysk historia, eller om jag fått mer hjälp på vägen att lära mig mera. Det finns visserligen fotnötter i slutet av boken som hjälper till en del, men de räcker inte alls hela vägen. Jag önskar verkligen att jag förstått mer av de politiska ideologierna, de filosofiska funderingarna, anspelningarna på olika religioner. Nu känns det som om jag bara förstår en del av det.

Jag är heller inte en läsare som är bra på att hålla reda på ny geografi (i det här fallet tunnelbanestationer). I slutet av boken finns en karta över metron men ibland letar jag förgäves efter en del av namnen. Antalet personer är också rätt många och utöver Artiom, Hunter, Melnik och Suchoj har jag svårt att hålla reda på dem. En personlista hade heller inte varit fel. Väldigt frånvarande är kvinnorna i den här boken, de enda som nämns är de prostituerade och mödrarna. Den är mil från att klara Bechdeltestet.

Mot slutet börjar jag tycka att det blir aningens mer spännande men så kommer själva slutet och jag fattar ingenting. Det känns jättekonstigt och jag begriper det inte!

Jag hade inte slutfört den här boken om jag inte varit så envis och det hade varit en utmaning. Uppföljaren Metro 2034 står inte på min läslista! När jag på nätet inhämtar att det här också blivit ett dataspel så känner jag att vandra runt i en tunnnelbana och undvika hot av olika slag kan passa för ett spel. Speltrailern är faktiskt snygg även för en som inte spelar sådana spel…

Omdöme: Rysk science fiction om en man som vandrar runt i en underjordisk värld i jakt på… något?
Betyg: 2

Några andra som bloggat om boken är Bokfetischist, med näsan i en bok, Olika sidor, Pocketblogg.se, Bokstävlarna, MinsalbeiBokblomma och Ett hem utan böcker.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar lånade jag av maken.
Utläst 22 mars 2014.