På måndag är det 100 år sedan Dagmar Lange föddes. Hon blev känd som författare under pseudonymen Maria Lang, under vilken hon publicerade över 40 deckare i en serie om Christer Wijk, Puck Bure och Skoga. För att hylla henne och hennes författarskap anordnar bokbloggen Fiktiviteter en bloggstafett. Här är mitt bidrag som är en reflektion över mitt möte med Maria Langs författarskap.

Jag började läsa deckare redan innan tonåren, och även i mina lässvackor under alla år så har det varit just deckare som jag orkat läsa. Därför är det rätt konstigt att det var så sent som 2012 som jag läste min första deckare av vår deckardrottning Maria Lang. Här är min historia.

Sommaren 2012 var jag utomlands men resten av familjen tillbringade några dagar i Örebro. De gjorde en utflykt till Nora och där inhandlade de en present till mig, nämligen Maria Langs första bok, Mördaren ljuger inte ensam, från 1949. En passande present då det är just Nora som inspirerat till Maria Langs fiktiva Skoga.

Så här skrev jag om Mördaren ljuger inte ensam efter att jag läst den: Mördaren ljuger inte ensam är en behändig liten sak, på mordarenljugerinteendast 192 sidor. Befriande kort, och mycket lättläst! Det är en pusseldeckare av klassiskt format, i stil med Agatha Christie och andra. Den är också ett tidsdokument från slutet av 40-talet. Språket är förstås gammaldags (men som sagt var – lättläst). Det är niande, och det är de sociala koderna och mönstren från den tiden, allt mycket annorlunda än idag. Med det i bakhuvudet så tycker jag ändå att den håller måttet än idag. Lite besviken är jag på upplösningen och framförallt motivet, men även den delen ska naturligtvis sättas i relation till när boken är skriven och i vilket samhälle den utspelar sig i. Omdöme: Lättläst pusseldeckare från 40-talet om fördomar, förvecklingar och förälskelse. Hela min recension finns här.

Under 2013 så släpptes en serie filmatiseringar av några av Maria Langs böcker och jag ville gärna se dem. Men man kan ju inte se en film utan att läsa boken först, eller? Nåja, jag införskaffade i alla fall Kung Liljekonvalj av dungen och lånade sen Inte flera mord! Eftersom filmatiseringarna av någon anledning inte är gjorda i kronologisk ordning efter böckerna så innebar det ett hopp i Maria Langs serie. Som tur var så tyckte jag inte det gjorde något.

Den andra boken jag läste var Kung Liljekonvalj av dungen och så här skrev jag om den: Det här är en en riktig klassisk 20131030_163207pusseldeckare, med ett begränsat antal misstänkta och en upplösning värdig Agatha Christie. Det är faktiskt också en bladvändare om man gillar pusseldeckare. Jag gillar sådana, och det här var precis den typen av bok jag kände för under julledigheten. En bok att krypa upp med i soffan och försjunka i.  Efter att ha läst två deckare av Maria Lang så får jag också säga att jag föredrar den här, där Puck är frånvarande, och man kan njuta av Christer Wijks lugna sätt. Det här var god underhållning för stunden. Orealistiskt men charmigt och lättläst. Omdöme: Klassisk pusseldeckare om kärlek, besatthet och konventioner. Hela min recension finns här.

Redan dagen efter så läste jag Inte flera mord! och då skrev jag så här: Inte flera mord! är precis som de två tidigare jagintefleramord läst av Maria Lang en klassisk pusseldeckare. Trots att det bor flera människor i Skoga och det inte är en avskild ort så finns det inget annat resonemang än att brottslingen står att finna i den lilla avskilda och ”fina” stadsdelen Dalen. Realistiskt? Nej. God underhållning? Jodå. Sanningen att säga så tycker jag Puck är rätt frustrerande. Hon snurrar in sig, hamnar i mitten, oroar sig och blir lätt hysterisk, för att i nästa stund vara ganska redig. Varför har Maria Lang valt en sådan person som huvudperson undrar jag? Till slut dyker Christer Wijk upp och då är det ordning och reda igen. För att vara en roman från 50-talet så tycker jag att den berör rätt ”avancerade” problem, och flera av personerna visar en sexuell frigjordhet som inte kan ha varit helt okontroversiell då. En del av de problem som berörs och antydningar som görs i samband med utredningen måste ha ansetts skandalösa. Omdöme: Lättläst pusseldeckare om svek, föräldraskap och kärlek. Hela recensionen finns här.

Så var det då dags att se filmerna. Naturligtvis så började vi med filmen Mördaren ljuger inte ensam. En del av mitt omdöme (utan spoilers) var: Om jag inte hade läst Mordaren_ljuger_inte_ensamboken så hade jag nog tyckt att det här var en OK deckarhistoria. Snygga bilder från svenskt midsommarfirande (men herregud så mycket de dricker och röker!), trolska bilder från skogen (minus myggen som inte finns i film), snygga kläder (fast är det verkligen 40-tal?), kärlek, attraktion och mord. Inget överspelande, utan rimligt bra skådespeleri rätt igenom. Helt OK alltså. Vad jag tyckte mer finns här.

Filmerna skulle förstås ses i ordning, och den andra blev då Kung Liljekonvalj av dungen. Det här skrev jag kung_liljekonvalje_av_dungendå: Att filmatisera en bok är alltid knepigt, och till att börja med så satt jag och ojade mig över det som inte stämmer mellan bok och film. Historien är inte mer avancerad än boken, dvs ganska simpel och schablonmässig, vilket blir tydligare i filmen. Men liksom boken så tycker jag den håller som underhållning för stunden. I alla fall om man läst boken. Vad jag tyckte står mer i detalj här.

Faktiskt så står filmen Inte flera mord! osedd i hyllan, och jag kan egentligen inte begripa varför. Jag tycker filmerna har en viss charm, även om man förstås kan störa sig på en del när man läst böckerna. Mitt största problem med dem är castingen, och i synnerhet Ola Rapace som Christer Wijk.

Jag tycker det är fascinerande att det här är böcker som håller så väl över tid. Visst är de i mångt och mycket präglade av tiden då de skrevs. Det skrivs inte den typen av deckare längre, men de är klart läsvärda efter alla dessa år. Jag är också imponerad över de problemställningar som Maria Lang väver in. En del av dem lever kvar än i dag. Maria Langs böcker rekommenderas i genren klassiska pusseldeckare och som en form av tidsdokument.

Det här inlägget är ett i en serie inlägg på olika bloggar lördag 29 mars 2014:
09:45 Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se
10:00 Bokdetektiven http://www.bokdetektiven.se
10:30 Marias bokliv http://mariasbokliv.wordpress.com
11:00 Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se
11:30 Dark places http://helenadahlgren.wordpress.com
12:00 Sagas bibliotek http://sagasbibliotek.blogspot.se
12:30 Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se
13:00 Tröst för ett knytt http://ettknytt.blogspot.se
13:15 Cinnamon books http://cinnamonbooks.wordpress.com
13:30 Skuggornas bibliotek http://skuggornasbibliotek.blogspot.se
14:00 Fantastisk fiktion http://fantastiskfiktion.wordpress.com
14:15 Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se
14:30 Dark places http://helenadahlgren.wordpress.com
15:00 Annas bokbord http://annasbokbord.se
15:30 Lottens bokblogg http://lottensbokblogg.wordpress.com
16:00 Det här har jag läst http://jsprbok.blogspot.se
16:15 Fiktiviteter http://www.fiktiviteter.se