Brasilien berättar: Ljud av steg. Trettiosju noveller och mikronoveller. är en brasilienberattarnovellsamling med brasilianska noveller från 70-talet och framåt. De flesta av berättelserna är från de senaste femton åren. Den innehåller en mängd olika sätt att gestalta den moderna människan. Den brasilianska novellkonsten beskrivs som ”utpräglat urban, och liksom storstaden är den heterogen, bildrik och oförutsägbar.”

Årets bokmässa har brasilianskt fokus och vad passar då bättre än att förbereda sig genom att läsa brasilianska noveller. På initiativ av Anna på och dagarna går så är vi ett gäng bokbloggare som från slutet av januari till början av mars deltagit i en bokcirkel i  en grupp på Facebook. Vi har läst tre noveller (eller samlingar av mikronoveller) varje vecka, och på söndagarna har vi startat diskussionen om dessa. En tråd per novell och man har förstås kunnat bidra när man väl läst novellen.

Det här är så vitt jag minns mitt första möte med brasiliansk litteratur och jag kan inte säga hur representativt det är. Det finns en speciell genomgående stämning i språket och uppbyggnaden. Mina associationer går faktiskt till en argentisk bok jag läst nyligen (Torsdagsänkorna) trots att ursprungsspråken är olika. Jag är glad att jag läst novellsamlingen, och några av novellerna tar jag med mig i minnet, men det väckte inte något generellt begär att läsa mer brasilianskt. I synnerhet den starka symboliken och att man ofta rör sig i gränslandet mellan verkligheten och något ”magiskt” är inte riktigt min grej.

Det var många av novellerna som berörde tunga teman, våld, att förlora ett barn, missbruk, att utnyttja andra osv. Flera av de jag uppskattade förmedlade starka känslor och inte sällan så användes språket på ett ganska eget sätt.

Här följer några korta reflektioner. OBS! De kan innehålla spoilers!

Mina favoriter bland novellerna var följande:

  • Modlöshet av Tatiana Salem Levy. Med språket och uppbyggnaden (som först störde mig lite) så förmedlade hon en känsla som var en fantastisk beskrivning av bland det jobbigaste som finns. Att sörja.
  • Mina memoarer av André Sant’Anna. Extremt skruvad språkligt, men jag gillar den typen av kringelikrokar trots att det kräver en hel del uppmärksamhet i läsningen.
  • Taket och spelmannen av Cintia Moscovich. Den berättade en tydlig historia och hade en fin ton. Jag hann bli både arg och ledsen under läsningen, den engagerade trots det korta formatet.
  • DT av Tércia Montenegro. En novell som var smärtsamt sorglig på så många vis. Att låta flickan börja som berättare gjorde det hela än smärtsammare. Flera tragiska komponenter förstärkte känslorna.
  • Rost av Marçal Aquino. Charmig, fin ton och en tydlig knorr (som jag gillar i noveller…).
  • De där båda av Caio Fernando Abreu. Vackert om vänskap och kärlek, Jag tyckte mycket om både stämning och slutkläm, trots att jag inte greppade alla referenser. Intressant var här att vi i bokcirkeln faktiskt hade tolkat slutet helt olika, så det blev en givande diskussion.

Jag vill också nämna

  • Utan de andra av Rubens Figueiredo. En av de få jag läste om för att få med mig nyanserna. Här kände jag igen mig i huvudpersonen. På gott och ont… Så här skrev jag på FB: Jag kände igen mig lite i henne, att man engagerar sig i något, men jämfört med andra så känns det som om man saknar den där passionen i livet som gör att man vet precis vad man ska jobba med eller syssla med.
  • Navelsträngslikt av João Anzanello Carrascoza. Språket fungerade effektivt för att förmedla en känsla av beroende, fast jag är samtidigt kluven till det här sättet att skriva.
  • Den andre av Rubem Fonseca. En novell som förmedlade en obehagskänsla på ett mycket skickligt sätt, en slags psykologisk stämning som jag egentligen inte gillade helt.

Två noveller som jag inte förmådde uppskatta var Olivia Tandpetare av Veronica Stigger och Ljud av steg av Clarice Lispector. Den första gav mig oerhörda obehagskänslor och jag tyckte inte alls om vad jag tolkade in i den. Den andra blev mest ett stort ”Jaha?”. Även om diskussionerna i bokcirkeln gav lite andra perspektiv så fick det mig inte att tycka bättre om dessa två noveller.

Att bokcirkla på Facebook om en omfattande novellsamling på det här sättet har många fördelar. För mig blir det en bra takt att läsa noveller i, jag läser lagom många i taget och hinner fundera på dem. Att diskutera med andra ger mer, man får andra inspel, andra tolkningar vilket berikar upplevelsen. Det är fortfarande så att jag inte helt tycker att novellen är ”min” form, jag vill kunna fördjupa mig i handlingen och karaktärerna på ett annat sätt. Det blev också extra tydligt i de så kallade mikronovellerna som inte alls passade mig.

Omdöme: Ett intressant brasilianskt smörgåsbord av stilar och stämningar.
Betyg: Novellsamling, ingen betygssättning.

Några andra i bokcirkeln som bloggat om boken är: En trave böcker, Havsdjupens salmin bokbloggoch dagarna går och Feministbiblioteket i en serie inlägg.

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.
Utläst 9 mars 2014.