Året är 1972. Byron Hemming bor med sin mamma Diana och lillasyster Lucy i Cranham perfectVillage. Pappan arbetar inne i centrum och kommer bara hem på helgerna. I skolan är Byron mest med James. En dag berättar James att han läst i tidningen att för att korrigera tiden som inte stämmer precis så kommer man att lägga till två sekunder det året. Byron kan inte riktigt släppa tanken på det, han tycker det är konstigt och lite obehagligt. Så en dag när han, hans mamma och hans syster har bråttom till skolan så tar mamman en genväg med Jaguaren. Då händer något som kommer att få oanade konsekvenser för dem alla. Byron tror att det hela beror på att man just då la till två sekunder. Hans föräldrar vill inte lyssna så han tar hjälp av James för att konstruera planen Perfect för att rätta till allting.
Många år senare så lever Jim i en husvagn i utkanten av Cranham. Han försöker leva ett någorlunda normalt liv efter många år på psykiatrisk klinik. Han har ett jobb på ett café där kocken Eileen också arbetar. Hon är inte som någon annan Jim någonsin mött och att just de två möts startar en händelsekedja.

Perfect av Rachel Joyce kom ut 2013. Rachel Joyce är en brittisk författare som debuterade 2012 med The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry. Innan hon började skriva var hon i många år prisbelönt skådespelerska. Hon har även skrivit radiopjäser. Perfect kommer på svenska i april och heter då Två sekunder i Byron Hemmings liv.

Jag har inte läst Harold Frys osannolika pilgrimsfärd så den här boken (som jag fick av min man i födelsedagspresent) var min första bekantskap med författaren. Recensonen kommer alltså inte att innehålla några jämförelser.

Det är ett fint språk, med många ”bilder” där beskrivningarna av omgivningarna förstärker känslor och stämningar.  Boken är också lättläst, den flyter på. Trots det så tar det mig rätt lång tid att ta mig igenom hela boken, beroende på de känslor den framkallar. Det blir för jobbigt att läsa för mycket i taget.

Hela boken har en sorglig grundton som besvärar mig, det är lite som att man har ont i magen hela tiden, för man tror från början att det här kan inte sluta väl. Jag känner en oro i hela kroppen när jag läser den, och det uppvägs inte av det finstämda. Det är särskilt tydligt i styckena som utspelar sig på 70-talet. Styckena om Jim är väl egentligen också, till det yttre, tragiska men det känns inte på samma sätt, det känns som om han är en person som är som han är och försöker leva med det. Det förstärks också av att Jim möter värme och omtanke från människorna i sin närmaste omgivning medan Byron på 70-talet mest verkar stöta på hemska personer (Andrea, de andra mammorna, skolkamraterna) och bli sviken.

Personteckningarna i boken är väl gjorda, det är verkligen som om jag lär känna Jim och hans egenheter, Byron och hans känslor och får genom dem intryck av människorna runt omkring på ett indirekt sätt.

Trots att detta är en bra och välskriven bok i sig, så blev sinnesstämningarna den framkallade hos mig alltför jobbiga under den period jag läste den. Huruvida detta är ett återkommande drag i Rachel Joyces böcker blir avgörande för mig om jag kommer att läsa fler eller inte.

Ett tillägg. Jag tycker man kunde ha avstått att översätta titeln på det här sättet till svenska så att den liknar titeln på den förra, när författaren ändå valt en helt annan typ av titel på engelska. Men det är min personliga åsikt.

Omdöme: Outhärdligt sorgligt om hur allt kan ändras och allt ändå kan verka förutbestämt.
Betyg: 3+

En annan som bloggat om boken är Mimmiemariesböcker.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar fick jag av maken i födelsedagspresent 2014.
Utläst 5 mars 2014.