Det är två år sedan 9/11 och man har bestämt att det ska uppföras ett minnesmärkeparadisträdgården på platsen där tvillingtornen stod. En jury har utsetts för att bedöma de anonyma bidragen.  Den enda som representerar offrens anhöriga är Claire Burwell. När juryn först inte kan enas är det hon som lyckas övertyga de andra om att det bästa bidraget är det som kallas Trädgården. När kuvertet öppnas med namnet på arkitekten som står bakom det anonyma bidraget så visar det sig att han heter Mohammed Khan. Han är amerikan. Han är muslim. Juryn får kalla fötter men innan de hinner besluta sig så läcker nyheten ut till media. Juryn, med Claire i fokus, och Mohammad (Mo) utsätts för stark kritik och personliga påhopp. En del stödjer förslaget, andra sätter sig upprört emot det och känslorna svallar höga. Det visar sig att det hela får dramatiska konsekvenser när de inblandade vill stå upp för sina ideal.

Paradisträdgården av Amy Waldman kom ut 2012 på svenska. I original heter den The Submission och kom ut 2011. Amy Waldman är en amerikansk journalist, som bl.a. skrivit om terrorattacken 11 september 2001 och varit utrikeskorrespondent i Asien. Paradisträdgården är hennes debutroman.

I vår bokcirkel på jobbet där vi turas om att välja böcker hade i december turen kommit till mig. Efter en hel del surfande, koll på bloggar och rekommendationer på twitter så bestämde jag mig för den här boken. Själv läste jag den i början av januari och vår gemensamma diskussion (med mat!) hade vi den 9 januari.

Paradisträdgården är i en mycket bra bok som väcker tankar, känslor och funderingar. Den är välskriven men ganska tät och det hände mer än en gång att jag tyckte jag måste läsa om en bit för att verkligen uppfatta alla nyanserna. Balansgången att skriva om något så traumatiskt som 9/11 är svår men Amy Waldman klarar den fantastiskt bra. Istället för att falla i fällan att ge läsaren en enkel lösning på vad som är rätt och fel så väcker hon snarare funderingar om vad som är rätt och fel. Och finns det överhuvudtaget något rätt och fel?

Egentligen så är inga av karaktärerna särskilt sympatiska. Man kan förstå dem och deras val, fast ändå ha svårt att acceptera. En del fann jag underligt svåra att få grepp om. Det jag funderade på genom hela boken, och aldrig kunde bestämma mig för var om Mo hade rätt att låta bli att försvara sig? Har Claire rätt att kräva honom på svar? Vad var egentligen hans motiv? Och spelade de egentligen någon roll?

Styrkan är att Amy Waldman lyckas få fram nyanserna. Man kan fördöma vissa av personernas agerande (som Debbies) men det finns inget svart och vitt, bara grått. Och med tanke på traumat för USA så är det starkt. Jag gillar också slutet. Faktiskt. Men så är jag svag för typen av ”vad hände sen” slut…

Under läsningen så gjorde jag flera personliga reflektioner. Jag återkom i tankarna till när jag bodde i USA -95 och upplevde den mediala hysterin efter Oklahomabombningen, vilket förmodligen ändå bara var en krusning på ytan jämfört med hur amerikansk media betedde sig efter 9/11. Som svensk så var jag då helt överrumplad över hur man omedelbart drog slutsatsen att det här var muslimer som stod bakom och hur man inte kunde greppa att det inte var det när de skyldiga togs fast. Det är samma känsla jag får i den här boken, inte minst styckena som handlar om journalisten Alyssa Spier. Och det gör det hela mycket realistiskt! Likaså att det blir en nationell angelägenhet känns väldigt troligt.

Den svenska titeln Paradisträdgården är helt OK, men den engelska, The Submission, med sin dubbeltydlighet är fantastiskt bra och säger mycket om vad boken handlar om!

IMG_20140109_171704 (1)

På vår bokcirkelträff så blev diskussionerna om boken långa och intensiva. Alla hade (i olika grad) gillat boken och hade många funderingar. Vi var alla väldigt imponerade av att detta var en debutroman. Vi diskuterade balansgången, främlingsfientlighet, personligheterna i boken och mycket annat. Några hade reflekterat över att det inte alls fanns någon egentlig kärlekshistoria som är så vanligt att det finns någonstans i böcker. Det kom upp många funderingar kring vad som egentligen hände, och vad slutet egentligen betydde. Som en av deltagarna sa ”Ingenting är vad det ser ut att vara”. Vi avslutade med att googla på hur det verkliga minnesmärket ser ut och såg vissa likheter med det fiktiva.

Förresten – är det någon som vet om cypresserna inför varje kapitel har någon symbolisk betydelse? I synnerhet antalet?

Det här var en mycket bra bokcirkelbok och jag kan tänka mig att läsa mer av Amy Waldman.

Omdöme: Tänkvärt och balanserat om religion, förlåtelse och integritet
Betyg: 4+

Några andra som bloggat om boken är och dagarna gårMarcusbiblioteket, Bokblomma, med näsan i en bok, Booze’n’Books, FruEs böckerFiktiviteter och Enligt O.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar köpte jag på Vängåvans bokhandel.

Annonser