Bokbloggsjerka 31 januari – 3 februari: Förlag med bra böcker

Då var det fredag igen och med den Annikas bokbloggsjerka. I dag skriver hon: Vilket förlag tycker du släpper flest bra böcker per år?

Innan jag började bokblogga så hade jag noll koll på vilka förlag som gav ut vilka böcker, men nu börjar jag så sakta få lite bättre koll. Men jag har fortfarande en del kvar. Egentligen tycker jag att den här frågan är jättesvår att bara svara ett förlag på, det finns så många som släpper bra böcker tack och lov.

Men jag måste ju öva på att välja och idag faller mitt val på Norstedts, baserat på de sista två åren. Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar var ju en höjdpunkt och så ger de ut två av mina favoritdeckarförfattare Carin Gerhardsen och Anna Jansson. Jag stannar med exempel på böcker där (det finns flera) och ger dem också en guldstjärna för attityden till bokbloggare. Även om det inte var frågan…

PS. Ni har väl sett min födelsedagstävling? Sista dag idag!

Dosan. Helga Gregorius berättelse av Helena Sigander

Året är 1901 och Carl-Evert och Helga är förälskade i varandra. Carl-Evert vill att de ska inleda ett fritt förhållande, medan Helga tvekar, hon vill ju egentligen gifta sig. När Helgas båda föräldrar dör så tar Pastor Gregorius hand om henne. Han har alltid varit ett stöd för familjen, och när hon förstår att han vill gifta sig med henne så går hon med på det. Men när de väl är gifta så visar det sig att pastorn inte alls förmår att väcka Helgas glöd och hon känner sig olycklig. När så Fritz Racke dyker upp så blir hon förälskad och de inleder ett förhållande. Helgas syssling Karolina, som hon stått nära under ungdomen, har genomgått förskräckliga saker men återkommer och Helga anförtror sig åt henne. Helga vill anförtro sig åt någon mer, och det blir Doktor Glas, som under flera år varit hennes och pastorns läkare och bekant. Det får ödesdigra konsekvenser.

Dosan. Helga Gregorius berättelse av Helena Sigander kom ut 2013 (den kom ut som ebok 2012). Det är den första boken i en serie. Helena Sigander är en svensk författare och dramatiker som gett ut flertalet böcker. Hennes hemsida hittar ni här.

Förra sommaren så fick jag ett mejl från Exilium förlag med en del länkar till positiva beskrivningar av den här boken, som gjorde att jag lockades att fråga efter ett recensionsexemplar (som förlaget nämnde i mejlet). Boken kom men som jag förvarnat om så fick jag inte möjlighet att läsa den direkt. Nu tyckte jag det var dags!

När jag hade läst lite i boken så började jag googla och hittade då kopplingarna till Doktor Glas. Kände mig för det första väldigt obildad, men jag har faktiskt inte läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, och inte heller Bengt Ohlssons Gregorius, så jag kopplade inte alls till dessa böcker när jag läste titeln på den här boken. För att uppskatta den här boken till fullo så tror jag att man bör ha större kunskap om bägge dessa andra böcker (i alla fall Doktor Glas) innan. Det ger säkert andra dimensioner och bottnar i den här boken än jag hittade.

Det som jag absolut tycker bäst om med den här boken är språket. Det är genomtänkt och dröjer sig kvar hos mig som läsare. Helena Sigander lyckas förmedla en stämning som stämmer med tidsåldern som beskrivs och som bitvis är vacker.

Men ibland är det hela för otydligt, jag förstår inte dialogerna, de är avhuggna och mer som korta tankar och funderingar. Ibland blir det väldigt förvirrande och jag börjar undra över min associationsförmåga. Det är som om jag inte riktigt förstår återgivningen av dialogen, eller hur Helgas tankar flyger och far.

Det är ett intressant kvinnoporträtt som Helena Sigander tecknar av Helga, och det är en omvälvande tidsepok, där kvinnors rättigheter är hett omdebatterade. Jag känner mig kluven inför Helga. I sin relation till män är hon hela tiden likadan, undflyende och beroende av deras omtanke. Först från Carl-Evert där hon låter honom ta alla initiativ. Sen från Pastor Gregorius, som först verkar despotisk men som hon sen ändå uppfattar som omtänksam (utanför sängen) men som hon vill fly från. Och så till slut Fritz som är vansinnigt egoistisk och där hon förminskar sig själv totalt. Dessutom har hon Doktor Glas att förhålla sig till som verkar vara förvirrad och omdömeslös. Egentligen är det Pastorn som tecknas mest sympatiskt vilket jag inte riktigt får ihop. Allt cirklar kring hennes beroende av männen. Men så plötsligt så kliver hon upp och debatterar kvinnors rättigheter offentligt. Var kom det ifrån? För ögonblicket senare är hon tillbaka i sin passiva kvinnoroll.

Det känns som om jag inte riktigt förmår att ta till mig den här boken. Jag tror att jag tyvärr saknade jag bakgrunden för att uppskatta den här boken till fullo. Ändå är jag såpass positiv till språket att jag skulle kunna tänka mig att läsa något annat av författaren.

Omdöme: En skildring av en kvinna i seklets början med starka kopplingar till Doktor Glas.
Betyg: 3+

Några som bloggat om boken är Kulturbloggen, Eva Ermenz och Bookiecookiez

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!

Ni har väl inte glömt att ni kan vinna böcker? #lyckligtlottad

Ni har väl inte glömt att ni kan vinna böcker i en födelsedagstävling med anledning av att bloggen fyller tre år? Sista dag att delta är 31 januari.

Regler och chans att få de första lotterna hittar ni här.

Ytterligare chanser att få lotter hittar ni här och här.

Det finns fortfarande böcker som ingen önskat och då är det väääldigt stor chans att du får dem för det blir inte bara en vinnare 😀

Topp tio tisdag: Tio karaktärer jag inte skulle vilja byta plats med

I veckans Top Ten Tuesday har The Broke and the Bookish valt temat: Top Ten Worlds I’d Never Want To Live In OR (since some of you might not read stuff with different worlds) Top Ten Characters I’d NEVER Want To Trade Places With.

Även om jag numera läser lite mer fantasy så väljer jag det andra alternativet, det känns mer överkomligt. Egentligen så skulle man väl kunna säga att om personen har barn som råkar illa ut så direktkvalificerar han eller hon in på den här listan. Jag har istället försökt variera listan något utifrån orsak. Jag har uteslutit böcker som är självbiografiska (även i liten utsträckning) eller bygger på autentiska fall på något sätt.

Utan inbördes ordning:

1. Inkvisitor Glokta i Det lockande stålet av Joe Abercrombie. Att det finns torterare är för mig helt obegripligt.

2. Temperance Brennan i Kathy Reichs böcker. Jag är glad att det finns obducenter (eller som här rättsantropolog) men det är inte ett yrke för mig.

3. Lasse i Berg har inga rötter av Manne Fagerlind. Alzheimer eller att överhuvudtaget tappa minnet skrämmer mig oändligt mycket.

4.  Rakel i Den nya människan av Boel Bermann. Att kämpa mot att se vad inte andra ser och ingen tror på en har skrämt mig sen jag var ung (det finns ju en och annan film på det temat…).

5. Kate eller Jack i Guld av Chris Cleave. Deras dotter får leukemi. Behöver jag säga mer?

6. Paul Allen i The Good Father av Noah Hawley. Får symbolisera när man inser att ens barn kanske gjort något man har svårt att förstå och acceptera.

7. Anne Helene i Ingenstans under himlen av Liselotte Willén. En av de andra karaktärerna i boken, David, är den mest obehagliga karaktär jag stött på i en bok och Anne Helene är en av dem som utsätts för honom.

8. Jan Klingberg i Skuggpojken av Lucifer. Boken börjar med att hans son försvinner spårlöst när han har ansvaret för honom.

9. Alex Andersson i Bara ett barn av Malin Persson Giolito. En sådan uppväxt borde vara förbjudet att ha.

10. Tova i Vinteräpplen av Josefine Sundström. Misshandlas av sin man som hon till slut flyr från.

Tematrio – England

I veckans tematrio skriver Lyran så här: I helgen har vi bokat flygbiljetter till London och därför har jag ovanligt stort fokus på allt brittiskt just nu. Jag läser ju en hel del brittiskt, även om jag inte kan kalla mig anglofil precis. Men jag kanske kan bli … Berätta om tre bra romaner/författare från England.

Åh, det låter helt underbart – hoppas ni får en bra resa.  London är ju liksom min favorithuvudstad.  Vi var där förra året på påsklovet i början av april, och jag kan säga att det inte bara var en gång vi var i en bokhandel… Bl.a. tillbringade vi en hel del tid på Waterstone vid Picadilly och det blev en rejäl skörd böcker.

Jag läser väldigt mycket engelsk litteratur men låter min tematrio får ta sitt avstamp i förra årets Londonbesök.

1. Ett spontaninköp var Capital av John Lanchester. En författare jag aldrig läst något av tidigare, men den boken var precis i min smak.

2. På min lista över författare jag ville köpa mer av stod Jeanette Winterson, efter att jag läst hennes Why be happy when you can be normal? och i London köpte jag Oranges are not the only fruit. Det är en författare som jag definitivt planerar att läsa mer av.

3. En författare som jag hade tänkt köpa en bok av var S J Bolton som tillhör mina favoriter i spänningsgenren. Men det var helt utsålt på den gigantiska bokhandeln Waterstone! Så populär var hon just då i alla fall.

Svarthuset av Peter May

En man hittas brutalt mördad på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Det finns likheter med ett mord i Edinburgh och kriminalkommissarie Fin Macleod kommer för att undersöka om det kan vara samma mördare. Den polis som leder utredningen är inte nöjd, men Fin har dessutom vuxit upp på den vindpinade ön och han kände mordoffret från sin skoltid vilket ger honom en fördel i utredningen. Han har dessutom starka personliga anledningar att vilja komma bort från Edinburgh. Hans undersökning leder honom tillbaka till det förflutna han försökt förtränga under de arton år han varit borta från ön. Han får åter träffa sina vänner och sina plågoandar från skoltiden, och sin första stora kärlek. Regnet, vinden, det karga landskapet och människorna som bor på ön påverkar Fin och han inser att han inte lämnat allt bakom sig.

Svarthuset av Peter May kom ut på svenska 2013. På engelska heter den The Blackhouse, men den publicerades första gången på franska (L’île des chausseurs l’oiseaux). Det är den första boken i en trilogi, där de andra delarna heter The Lewis man och The Chessmen. Peter May är en skotsk författare som belönats för sina romaner, bl.a. i Frankrike. Han började som journalist, övergick till att vara manusförfattare och producent för TV och är nu författare på heltid.

Efter att ha läst om den här boken på flera bloggar så bestämde jag mig för att mejla Modernista. De var vänliga nog att precis innan jul skicka ett recensionsexemplar.

Det här är en riktigt bra bok. Det är en lättläst berättelse som är både spännande och fin. Parallellt med nutiden så ges tillbakablickar till Fins uppväxt. Det är kronologin i nutiden som får styra så tillbakablickarna är inte kronologiska. Peter May lyckas ro det här i land, och jag blir mer nyfiken på Fins uppväxt och vad som händer honom där än på själva mordgåtan. Det är snyggt att han inte ger alla förklaringar med en gång. En del nämns i förbifarten men förklaras inte förrän flera kapitel senare.

Det finns många intressanta karaktärer i boken, såväl starka som svaga, och många komplexa personer. Karaktärsteckningen tycker jag han har lyckats med, men ännu mer med miljöbeskrivningen. Man riktigt känner vinden och regnet.

I boken finns en slakt av fåglar beskriven ganska ingående. En del läsare har reagerat på den. Själv så reagerar jag mycket starkare på den ingående beskrivningen av obduktionen i början av boken, den har sådana detaljer så jag faktiskt skippar delar av den.

Svarthuset beskrivs som en deckare och i en sådan så finns det ju också någon form av gåta, gärna en mordgåta. Det finns det här, och det är den som Fin ska hitta lösningen till. Själva den delen var inte styrkan med den här boken. I själva verket är det nog så att om jag inte hade fångats så starkt av Fins berättelse och av miljöbeskrivningarna så hade jag nog varit besviken.

Svarthuset var en bok i min smak och The Lewis Man och The Chessmen har redan funnit sin väg till min önskelista. När och om de införskaffas blir en senare fråga…

Omdöme: Lättläst och fängslande berättelse om vänskap, kärlek och makt på den karga ön Isle of Lewis.
Betyg: 4+

Några andra som bloggat om boken är Bokhyllan i Pepparkakshuset, Annikas litteratur- och kulturblogg, och dagarna går,  FruEs böcker,  Läsa & Lyssna och Döda Zonen.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!

En smakebit på søndag – Innan jag somnar

Söndag. Ännu en vacker vinterdag och ”bara” -8. Ett steg framåt från fredagens -22. Dagen ska ägnas åt städande, barnens läxor, skjutsa dottern till aktivitet och så ska jag plugga. För första gången sen mitten av 90-talet så läser jag en kurs och vi började i veckan. Lite smånervöst fortfarande, det gäller att komma in i det.

På bloggen är det En smakebit på søndag som bloggen Flukten fra virkeligheten håller i. Veckans smakbitar hittar ni här.

I går läste jag ut Thomas Engers Blodtåke så min smakbit får komma ur boken jag hoppas få börja på i kväll. Under dagen ska jag försöka prioritera kurslitteratur men ikväll ska jag unna mig lite nöjesläsning. Boken är en av mina födelsedagspresenter från dottern, Innan jag somnar av S J Watson. Har läst positivt om den på diverse bloggar medan en arbetskamrat inte alls gillade den så det ska bli spännande att se vad jag tycker. Den handlar om Christine som förlorar minnet varje gång hon somnar.

Smakbiten kommer från första sidan:

Sovrummet känns obekant. Främmande. Jag vet inte var jag befinner mig, hur jag hamnade här. Jag vet inte hur jag ska ta mig hem.
Jag har tillbringat natten här. Jag väcktes av en kvinnas röst – först trodde jag hon låg bredvid mig i sängen, men sedan insåg jag att det var en väckning jag hörde – och när jag slog upp ögonen befann jag mig här. I ett rum jag inte känner igen.

Det lockande stålet av Joe Abercrombie

Logen Niofingrar tror att det här kommer att bli hans sista strid. Allt tyder på att shankorna kommer att vinna. Men så hittar han en desperat utväg och överlever. Fast alla hans vänner är borta. Vart ska han nu ta vägen? Hans räddning blir helt oväntat en magiker, Bayaz, som har ett hemligt ärende till staden Agriont. Där befinner sig adelsmannen och militären Jezal dan Luthar. Med sin bakgrund så har han inte mött det minsta motstånd, och nu så tränar han för att vinna de kommande fäktningsspelen. Det ska väl inte vara något problem för honom? I en annan del av staden verkar Inkvisitor Glokta. En gång för länge sedan var han också en framgångsrik militär och vinnare av fäktningsspelen, men nu är han expert på att få fram information från fångar. Tortyren som han själv utsatts för gör att han inte har några gränser vad gäller att tortera andra. För Ferro så räcker det med att döda sina fiender. Och eftersom hon är ute efter hämnd så är alla hennes fiender på ett eller annat sätt.
När Unionen, som varit världens mäktigaste rike under många århundraden, nu utsätts för yttre hot så ställs Logen, Jezal, Glokta och Ferro för nya utmaningar och mot sin vilja kan de spela en roll.

Det lockande stålet av Joe Abercrombie kom ut i två delar, Bok 1 och Bok 2, 2009. I original heter den The Blade Itself och kom ut 2006. Det är den första delen i en trilogi som i sin tur är en del av en fantasyserie, den Första Lagen. Hela serien består av sex romaner och fyra noveller. Joe Abercrombie är en brittisk fantasyförfattare som tidigare arbetat som filmredaktör.

Det lockande stålet var januari månads val i Makeutmaningen. För några år sedan fick maken de här två böckerna som födelsedagspresent från dottern som hade hittat dem på bokrean. Numera har vi fyra av romanerna (dvs åtta böcker) i hyllan. För mig ligger fantasy fortfarande utanför min bekvämlighetszon, och det var inte direkt så att jag såg fram emot att läsa de här två böckerna.

Det lockande stålet är förvånansvärt underhållande. Jag gillar den ironiska tonen skarpt, och sitter och småfnissar vid vissa formuleringar. Det är ett varierande persongalleri där personerna varierar från att ha en (ironisk) självinsikt till att verkligen ha noll självinsikt. De är heller inte självklara, man förstår dem inte direkt utan de utvecklas under boken vilket jag gillar. Ett annat plus är att de alla faktiskt har brister (ganska rejäla…), det finns ingen hjälte. I och med att man i kapitlen byter huvudperson så får man ett ”inifrånperspektiv” som jag gillar.

En annan styrka är att Joe Abercrombie lyckas förvåna mig. Jag har ingen aning om var historien är på väg, vilka allianser som ska formas, varför folk gör som de gör, vart de ska ta vägen. Kanske är det för att jag inte läser så mycket fantasy. Det gör att historien utvecklas på ett spännande sätt.

Samtidigt som det är riktigt underhållande så är det verkligen blodigt. En del av tortyrscenerna är extrema, vilket blir en slående kontrast till att kapitlen om Glokta är de som jag gillar bäst beroende på tonen, vilket också gör honom till en favoritkaraktär trots att han är torterare. Men en del av scenerna, både en del med tortyr och en del krigsscener är så blodiga att jag skummar över bitar.

Som är väldigt vanligt i fantasy dras betyget ner något av antalet karaktärer. Det är många namn att hålla reda på, och mot slutet av boken så blir det väldigt många antydningar kring Unionens historia som jag har svårt att hålla reda på. Det ger sig förmodligen om man fortsätter att läsa serien.

En sak som jag småirriterar mig på i början är ett antal korrekturfel, men antingen så missar jag dem eller så är de inte lika många mot slutet av boken. Och varför, varför delar man upp en bok i två böcker på det här sättet när den översätts? Sluta med det!

Det är inte helt otroligt att jag någon gång i framtiden plockar upp del 2 i trilogin. Fast överst på min lista står den inte.

Omdöme: Oförutsägbar brittisk fantasy om allianser och förändringar i en härligt ironisk ton.
Betyg: 4

Några andra som bloggat om boken är Schitzo-Cookies bokblogg, Bokstävlarna, Boktradition, Cillas kultur och Zarahs sida om allt.

Boken verkar tyvärr vara helt slutsåld på förlaget.

Mitt exemplar lånade jag av maken.

Bokbloggsjerka 24-27 januari: Goodreads och Boktipset

Fredag. Termometern visar -17 grader… brr… tyvärr så kan jag inte stanna inne hela dagen. Temperaturoberoende är fredagsnöjet här på bloggen. Annikas bokbloggsjerka. Idag frågar hon: Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför?

Jodå, jag har konto på bägge. Här och här. Men jag är faktiskt urdålig på att uppdatera dem! Bägge två är sådana där projekt som jag tänker att jag ska ta itu med. Uppdatera bättre och använda mer (recensionerna, betygssättningen, rekommendationerna). Men det blir helt enkelt inte av! Så i dagsläget kan jag inte jämföra rättvist.

Det ska bli intressant att se vad ni andra svarar (som vanligt). Men först ska jag förbereda mig inför första ”träffen” (på nätet) i kursen jag började i måndags. Lite läskigt 😉

Ingen dålig skörd

Häromdagen var det dags för undertecknad att fylla år. Primtal 😉

Nåja, ni kanske kan gissa vad som gör mig lyckligast i presenthögen en sådan dag? Och som hör hemma här på bloggen… Den här gången kan man säga att familjen levererade. Lite utanför ramarna dessutom.

Mamma hade gått på önskelistan och de två översta önskningarna (det är ju lite dyrare att köpa böcker på norska och danska): Blodtåke av Thomas Enger och Alting har sin pris av Lotte och Søren Hammer

Maken hade varit ute och surfat, använt ”läst-listorna” på bloggen samt vårt bokföringsprogram innan han handlade. Det här var vad han gav mig: Perfect av Rachel Joyce, Andra andningen av Sofie Sarenbrant och Children of the revolution av Peter Robinson. Den första var egen idé, den andra stod på önskelistan och den tredje hade han tyvärr missat att jag läst eftersom jag glömt att lägga in den på datorn (annars hade den varit perfekt!).

Dottern ville ge följande två böcker som maken redan beställt: Innan jag somnar av S J Watson och Projekt Rosie av Graeme Simison. Den första var jag extra imponerad av att de kommit på eftersom jag varit sugen ett tag på att läsa den.

Sonen ville hellre ge en film, men det blev också en bokrelaterad, nämligen filmatiseringen av Johan Theorins Skumtimmen.

Eftersom året skulle innebära mer lustläsning så har jag redan börjat läsa 🙂