En ny grupp, Opcop, har bildats inom Europol. Medlemmarna kommer från olika delar av visklekenEuropa och trots att de inte har något officiellt mandat än ska de kunna bistå i utredningar som går över gränserna. Gruppen leds av Paul Hjelm, en svensk som tidigare arbetade i den s.k. A-gruppen, och med sig har han två tidigare medlemmar från samma grupp.
I London ska världens ledare samlas och någon har twittrat att Barack Obama ska dyka upp. En observatör från Opcop finns på plats och blir vittne till hur en asiatisk man blir brutalt påkörd och dör. Kort därefter hittas kroppen av en kvinna, bisarrt arrangerat och med ett budskap till Opcop gömt inne i henne. Gruppen får sitt allra första uppdrag. De kastas in i en väv av ekonomisk brottslighet, miljöbrottslighet, maffia och mord.

Viskleken av Arne Dahl kom ut 2011. Det är den första i hans serie om Opcop. Arne Dahl är en pseudonym för Jan Arnald. Arne Dahl har tidigare gett ut en serie på 11 böcker om den s.k. A-gruppen, vilka också filmatiserats. Viskleken utsågs till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin 2011.

Arne Dahl är en författare som jag väldigt gärna vill gilla. Det är många vars omdöme brukar stämma med mitt som tycker hans deckare är bra. Förra året läste jag Ont Blod, om A-gruppen, vilken jag tyckte var bra. Jag har också sett några av filmatiseringarna. När Arne Dahl var här på Bokens Afton förra året var det så intressant så jag köpte två av hans böcker om Opcop. I utmaningen Författarfemman var det nu dags att prova Arne Dahl igen.

Tyvärr så är det här ingen bok för mig. Från början har jag svårt att sätta fingret på vad det är. Språket är bra och på ytan finns de rätta ingredienserna. Men efterhand så inser jag att det är två saker som gör att jag inte är så förtjust i det.

Det är alldeles för grabbigt. Jag klarar inte de schablonmässiga omdömena om hur folk från olika länder är, och sättet att beskriva människorna och deras handlingar. Ordvalet andas någon form av tuffhet som jag i brist på bättre beskrivningar får kalla grabbighet. Jag borde ha noterat citat tydligare under tiden, för nu hittar jag dem inte.

Boken är 500 sidor och det för många trådar och för förvirrat ibland. Jag är inte intresserad av ekonomisk brottslighet, och inte heller av maffia. Det är mycket i början att hålla reda på och om man inte har det rätta intresset så blir det väldigt svårt. Ett tag är jag nästan redo att ge upp, men så tar det sig. Mot alla odds så lyckas han knyta ihop historien och det blir ganska spännande (även om det blir lite väl groteskt även för min smak).

Karaktärerna har jag ett blandat förhållande till. De som tidigare ingick i A-gruppen känns det som man känner och förstår, men jag tycker de tecknas mer fyrkantigt än tidigare. Kerstin och Sara i Sverige blir nästan lite karikatyrer. De nya bekantskaperna lider av det schablonmässiga jag nämner ovan, och det är många att lära känna. Jutta Beyer är den som man kommer mest in på livet.

Som sagt var – jag önskar jag kunde vara mer positiv. Det totala omdömet blir ändå ”OK”, eftersom slutet blir spännande trots att jag inte förstått allt på vägen. Nästa del står i hyllan redan så förr eller senare ska jag ge Opcop en andra chans.

Omdöme: Snårigt om gränsöverskridande brutal brottslighet
Betyg: 3

Några andra som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, BokbrusAnnikas litteratur- och kulturbloggoch dagarna går, Mysterierna, Booksri och Sladdertackans bokblogg.

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

Mitt exemplar köpte jag på Bokens Afton i maj 2012.