Karoline är 13 år och är med i kyrkan. Fast det är det ingen i skolan som vet, för i alltfordinskullskolan vill hon bara vara anonym och undvika att synas, undvika att de skrattar åt henne. Tillsammans med sin mamma Elisabeth och pappa Magnus så går hon ofta till kyrkan där hennes morbror Aron är pastor. De ber till Jesus, de ber till Gud, de tror på att om bara tron är tillräckligt stark så ordnar sig allt. Karoline ber och ber och lyssnar efter svar från Gud och Jesus. Hon ber om förlåtelse, hon ber om att de ska lyssna. Men det är tyst. Karolines mamma tror inte att hon ber tillräckligt hårt. Hon tycker att Karoline behöver någon som ledsagar henne, någon som visar henne vad som är rätt och vad som är fel, så Karoline får åka på läger. Ett läger som Aron leder. Aron bekräftar henne, talar om hur vacker hon är, hur unik hon är och så ska de be. Men varför tar han på Karoline? Och varför känns det så fel? Varför lyssnar inte Gud och hur ska hon kunna få sin mamma att lyssna? För något är väldigt fel.

Allt för din skull av Christina Stielli har recensionsdatum idag, 19 september 2013. Det är Christina Stiellis andra roman, hon debuterade 2010 som romanförfattare med Jag älskar dig inte, men hade innan dess skrivit tre böcker för tonåringar. Christina Stielli är frilansskribent och förläsare om självkänsla och relationer. Hon är också en flitig bloggare och twittrare.

Under jullovet 2011 så läste jag boken Jag älskar dig inte och jag minns fortfarande den intensiva känslan. ”Som att befinna sig inuti Lottens huvud” (huvudpersonen heter Lotten :-)) skrev jag då. När jag såg att Christina Stielli skulle komma med en ny bok blev jag nyfiken och förlaget var vänligt att skicka ett recensionsexemplar. Men lite fundersam var jag över det frireligiösa inslaget.

För mig är språket viktigt för hur jag uppfattar en bok, och författarens förmåga att få mig att ”dras in” i boken avgör mycket. Samtidigt kan jag inte formulera exakt vad det är som är avgörande för mig. Men jag kan konstatera att Christina Stielli  i den här boken lyckas med att skapa en otroligt intensiv atomsfär som jag dras in i. ”Normalt” så borde jag väl inte gilla det. Meningsbyggnaden är stundvis grammatiskt underligt med en massa ”och” i samma mening, och ibland känns det som halva meningar. Men det här är ingen faktatext jag ska granska, det är en skönlitteratur. Och det fungerar som fullständigt absorberande!

Jag blir så arg när jag läser. Så vansinnigt arg. För är det något jag går igång på så är det föräldrar som skuldbelägger sina barn och dessutom använder det som någon form av uppfostringsmetod. Det är lätt att bli arg på Aron, han är så fel ute på alla sätt. Men det är faktiskt Elisabeth, Karolines mamma, som jag om och om igen får lust att skaka om och skrika ”SLUTA!” åt. När mamman använder Karolines rädsla på ett mycket brutalt sätt så blir jag nästan gråtfärdig. Visst finns det någon form av ”förklaring” till hennes beteende men det räcker inte för mig. Så där gör man inte. Pappan Magnus blir jag också arg på för att han sviker sin dotter så många gånger. Men inte lika arg faktiskt. Gång på gång får jag påminna mig om att det bara är fiktion och undrar varför jag blir så uppslukad och upprörd att jag t.o.m. ägnar lunchrasten på jobbet åt att diskutera det med mina arbetskamrater (som inte läst boken!). Men tyvärr så finns det här beteende i verkligheten också, vi har alla sett det hos någon.

Det är väldigt många bibelcitat och mycket om Jesus och att allt blir bra om man bara ber tillräckligt mycket. Ibland blir det lite för många citat, för mycket som jag inte förstår, inte kan tolka, och då blir jag lite frustrerad. Men ändå så är det bara en ram för det grundläggande om att vara förälder, om att stötta och inte skuldbelägga sina barn. Man behöver inte ha någon starkare erfarenhet från kyrkan eller ett starkt religiöst hem för att känna igen sig.

Är det då något som inte funkar för mig? Jo, det är bitarna om Karolines skola mot slutet av boken. Det blir lite mycket spoiler att gå in i detalj men jag köper inte att ungdomarna skulle agera som de gör mot slutet. Det känns för idealistiskt. Klimatet bland tonårstjejer upplever jag som mycket hårdare.

När jag nu skulle skriva den här recensionen och betygssätta så började jag fundera på vad som får mig att sätta olika betyg. Det får bli ett eget inlägg om det. Men det som till slut avgjorde frågan var att boken lyckades få mig så extremt upprörd och engagerad! Jag berördes!

När jag i söndags lämnade en smakbit ur boken kommenterade Christina Stielli mitt inlägg så här (utdrag ur kommentaren): Jag hoppas att du blir berörd av boken.- Arg, ledsen, glad, betänksam, fundersam. Tja – det framgår nog av texten ovan precis hur arg jag blev 😉

Omdöme: Intensivt, uppslukande och upprörande om att skuldbelägga barn och att våga stå för sina åsikter.
Betyg: 5

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus eller Bokia.

Mitt exemplar var ett recensionsexemplar från förlaget. Tack för det!