Satwant Kaur är 16 år när hon kommer till Norge för att återförenas med sina biologiska bara-en-dotterföräldrar och syskon. När hon föddes i Punjab var hon den tredje dottern, djupt oönskad, och pappan försökte döda henne som nyfödd. När han misslyckades så bytte han stället barn med sin syster, han adopterade sin systers son, medan hon fick Satwant. När familjen åker till Norge så lämnas Satwant kvar pch utnyttjas av sin familj. Många år senare ska hon förenas med sin familj. Hon och hennes syskon misshandlas regelbundet av sin pappa, och kvinnorna i familjen har inga rättigheter, det är pappan som styr och den enda sonen som gynnas. Satwant börjar studera norska och ju mer hon lär sig om det norska samhället desto mer lär hon sig om mänskliga rättigheter och äntligen vågar hon stå upp mot sin släkt och traditioner. Med livet som insats. I synnerhet när hon träffar en norsk man hon förälskar sig i och vill gifta sig med.

Bara en dotter av Sarita Skagnes kom ut på svenska 2012. På norska heter den Bare en dotter, och kom ut 2007. Sarita Skagnes är det namn som Satwant Kaur tog när hon gifte sig med Alex och var tvungen att fly sin familj. Sarita Skagnes turnerar runt och föreläser i skolor. Hon är aktiv i den norska politiken och expert på minoritetskvinnors situation och rättigheter. Hon har nu varit gift med sin norska man i över tjugo åt, bor numera i Värmland och var en av sommarpratarna 2013.

Någon gång under sommaren så läste jag någonstans på nätet om den här boken, och tyckte den verkade intressant. Förmodligen var det i samband med att Sarita Skagnes sommarpratade.

Det går inte att förneka att det här är en skakande berättelse, som bör vara en utmärkt grund för diskussioner om såväl generellt mänskliga rättigheter som förtryck av kvinnor över hela världen. Faktasiffrorna i slutet är skakande nog. Fokus ligger på de indiska traditioner som Sarita Skagnes under sin uppväxt fick ta hänsyn till, men tyvärr är det inte ett specifikt indiskt fenomen att döttrar är mindre välkomna än söner.

Men den här boken är inte så stark som jag hade önskat och hoppas. Språket är väldigt stolpigt, och trots att jag borde beröras starkt så blir uttrycken och språket ett problem för mig, det väcker inga känslor. Kanske är det så att författaren försöker ställa sig utanför och betrakta istället för att förmedla sina känslor? Historien hoppar också kronologiskt utan ett tydligt mönster vilket ibland gör att styckena känns oavslutade.

Saritas pappa, som hon kallar Daddyji, är ett verkligt monster, och det blir också lite av ett problem vad gäller budskapet. Han är så extrem och en sådan hemsk person, att för mig som läsare blir det alltför enkelt att skydda mig själv genom att undra om han är ett undantag, det extrema. Författaren går ibland in på vad som är indisk kultur (som i sig är bredare än vad som beskrivs här) och vad som är individen, men riktigt övertygad blir jag inte var gränsen går.

Jag hade hoppats att den här boken skulle öka mina kunskaper och få mig engagerad. Visst blir jag oerhört upprörd över att en kvinna kan behandlas så här bara för att hon är kvinna, men jag är fortfarande lika oförstående, och kan fortfarande gömma mig i min nordiska trygghet, och låtsas att det här är en man som är galen istället för ett helt system som är fel.

Att Sarita är en stark kvinna som förtjänar uppmärksamhet för de frågor hon driver och för det mod hon visat är ingen tvekan om. Därför är det synd att jag känner att boken inte når ända fram. Kanske det är dags att lyssna på henne istället?

Omdöme: En skakande beskrivning som inte når ända fram om att vara mindre värd som dotter.
Betyg: 3+

Några andra som bloggat om boken är Pocketpinglorna och Jennies boklista.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Mitt exemplar lånade jag på biblioteket.