Nu när den svenska översättningen av Gone Girl av Gillian Flynn kommit ut och recenseras så tänkte jag återupprepa en bit av mitt omdöme som jag publicerade på bloggen i november 2012. Jag hade då läst den nyutkomna boken på engelska, och det var faktiskt min första bekantskap med Flynn. Hela mitt omdöme hittar du här. Så här skrev jag bl.a.:

Det är en bra thriller, en god historia, och Flynn berättar den skickligt med alla förvecklingar. Men de första 270 sidorna är på tok för sega. Boken känns väldigt detaljerad, och t.o.m. tungläst. Det tar en evig tid. Jag förstår att historien ska vända såsmåningom, men ändå känns inte vändningen så överraskande. Jag får känslan av att jag läst något liknande tidigare. Mot slutet blir boken bättre. Den blir lättare att läsa, språket ändras också i och med vändningen.

Själva historien då? Jo, den är OK. Som det kan vara i en bok med förvecklingar så svänger sympatierna hit och dit, fast egentligen är det nog ingen av karaktärerna som är genomsympatisk. Slutet är så där lagom kittlande, som det ska vara i en thriller. Så mycket mer tänker jag inte säga, med risk att avslöja för mycket…

Gone Girl är en OK thriller men inget exceptionellt. Trots det står Dark Places kvar högt på min önskelista, och jag är fortfarande lockad att läsa den. Gillian Flynn kommer att få åtminstone en till chans hos mig.

Betyg: 3+
Omdöme: Hyfsat bra thriller med många förvecklingar om ett äktenskap som inte tillhör det vanliga.

Sen dess har jag läst både Sharp Objects och Dark Places. Min favorit är Dark Places den bästa, sen Sharp Objects och sist Gone Girl.