Smaragdgrön av Kerstin Gier

Gwendolyn har hört Gideon säga att han bara låtsades bli kär i henne för att kunna smargdgrönmanipulera henne att göra som han vill. Gwendolyn är förkrossad och sen vill Gideon att de ska vara vänner. Gwendolyn blir inte glad. Hemma försöker hon, Leslie, Xemerius (demon gargolen) m.fl. att lista ut vad Gwendolyns morfar Lucas har murat in i väggen.

Jag älskar den här boken (fast det säger inte så mycket, antingen älskar jag en bok, tycker den är okej eller inte lika okej). Den är lättläst. Som mamma har sagt så börjar den där den förra slutade, men det är inget problem för mig. Jag förvånades på slutet, men det kan ha att göra med att jag inte försökte lista ut vad som skulle hända.

Mina favoritkaraktärer är mr George, lille Robert, mr Bernhard, Maddy och så klart Xemerius.
Mr George är en medlem i väktarna, den trevligaste av dem.
Robert är doktor Whites son som dog när han var 7 och nu spökar han. Han håller sig i närheten av doktor White hela tiden.
Mr Bernhard är familjens betjänt och Lucas vän.
Maddy är Gwens gammelfaster. Hon är även en sömntuta som är förtjust i citronkarameller. Hon får även visioner lite då och då.
Xemerius är en demongargol som ofta skämtar och gör sig till. Han är helt klart en av de roligaste i boken.
Jag har ännu fler personer som jag gillar i den här boken, men fler tänker jag inte nämna.

Boken utspelar sig i denna värld, både i nutid och i dåtid. Det finns magi, men även nån sorts logik. För den som gillar fantasy, tidsresor och kärlekshistorier i ett bör läsa den. Det dåligaste är att den tar slut så fort.

Betyg: 4 (jag sätter aldrig 5).

Gästbloggare Emelie, 13 år