Elsa är en snart åttaåring som är lite annorlunda. Hennes absolut bästa vän är hennesmin-mormor-halsar-och-sager-forlat mormor. För hon är alltid Team Elsa. När barnen i skolan är elaka, eller när Elsa är ledsen, så tar mormor med henne på äventyr, Tillsammans så tar de itu med orättvisor. Och vid läggdags så beger de sig alltid till Landet-Nästan-Vaken och kungadömet Miamas. Men så dör Elsas mormor. Och kvar står Elsa med ett uppdrag. Att hitta och leverera ett antal brev från sin mormor till olika personer. I alla breven ber Elsas mormor om förlåt. Elsas uppdrag blir ett äventyr, där hon får lära känna grannarna i huset där hon bor, och där hon får veta sanningen om sin mormor och sanningen om kungadömet Miamas.

 Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman har recensionsdatum 9 september 2013, men bokförlaget har gett OK till bokbloggare att skriva om boken innan dess. Uppskattas! Boken är Fredrik Backmans tredje bok, han debuterade 2012 med En man som heter Ove och Saker min son bör veta om världen. Han driver också en populär blogg. En man som heter Ove har gjort succé i Sverige, och toppat topplistorna under en lång tid. Den är också såld till ett antal länder och ska filmatiseras.

Om du är en sån som inte vill ha några som helst spoilers så säger jag bara: Sjukt bra. Läs!

Det är helt enkelt sjukt svårt att skriva en recension av den här boken utan att krydda med goda citat. För är det något Fredrik Backman behärskar så är det att i ganska få ord vara rolig. Eller vara djup. Eller bägge två på en gång. Men att blanda med citat har också nackdelen att jag kanske förstör en läsupplevelse. Eller inte. Det är komplicerat. Som en facebookstatus.

Att skriva en uppföljare är ju något av en ångest för en författare har jag förstått. No shit Sherlock som Elsa skulle sagt. Med tanke på hur tokhyllad boken om Ove har blivit så är det beundransvärt att ha kommit med nästa bok så snart. Så låt oss då reda ut detta. Det är inte Ove. Är det lika bra som Ove? Nej. Eller det är både samma och något helt annat. Komplicerat? Nej, inte så värst.

Fredrik Backman lyckas skapa samma sorts himlastormade resa för mig som läsare. Ett kapitel börjar med att tårarna stiger i ögonen och slutar med att jag skrattar högt. Hur gör karln undrar jag? Jag brukar hävda att jag inte skrattar eller gråter när jag läser böcker, men nu gör jag ju det? Precis som när jag lärde känna Ove.  (Dottern konstaterar: Det måste vara en bra bok. Mamma skrattar.)

Likaså finns det flera delar som på ett sätt återkommer i böckerna. Det finns ingen katt, men det finns en wors (ja, du läste rätt). Det finns ingen Ove men det finns en Alf t.ex. Och framförallt är det samma budskap. Det finns något gott i alla bara man lär känna dem. Och annorlunda är bra, annorlunda är bara ”extra allt”. Det som charmade mig första gången charmar mig nu också, för vem vill inte läsa en bok med det budskapet?

Men det är två saker som gör att det här inte är Ove. Det första är förstås överraskningsmomentet. Den här gången har jag förväntningar på boken. Det andra är till viss del språket. Innan jag läste En man som heter Ove hade jag följt Fredriks blogg och trodde att boken skulle ha samma språk och uppbyggnad, men det hade den inte. Visst kände man igen mycket, men det var inte så uttalat. Min mormor hälsar och säger förlåt ligger språkligt närmare bloggen i de uttryckssätt som används. Nu råkar jag verkligen gilla det uttryckssättet, det tilltalar mig, inte minst humormässigt. Men det kanske det inte gör för alla. Eftersom jag gillar det så förlåter jag också att det ibland inte känns trovärdigt att Elsa bara är sju år.

I början av boken så tycker jag det är lite förvirrande med alla namn och länder i Elsas mormors sagovärld. Det gör att startsträckan är längre än jag hade hoppats på. Men efterhand så förstår man liknelserna, och så plötsligt så går det upp ett ljus för mig. Efter lite googlande förstår jag varifrån namnen kommer. Smart! Den knorren gillar jag.

Jag älskar hur människorna växer fram ju mer Elsa lär känna dem. Hennes relation till sina föräldrar, med de där små kärleksbevisen. Hur man får förståelse för Elsas egenheter, för hennes mormors agerande. Hur människorna i trappuppgången med sina fel och brister såväl som goda sidor växer fram. Det finns något väldigt hoppfullt och realistiskt där.

Boken får högsta betyg. En bok där jag som läsare tas med på en himlastormande läsa, får gråta och får skratta förtjänar en femma helt enkelt.  Det är sällan jag berörs så mycket. Och det älskar jag Elsa och Fredrik för.

Som avrundning så kan jag kan inte hålla mig. Egentligen skulle jag ha velat fylla recensionen av härliga citat (t.ex. när Elsa förstår vad ”har en affär” betyder). Men jag väljer ett. För det här citatet sammanfattar en hel del av mina känslor kring att få böcker. Och det har jag insett. Ska man bokblogga så ska man tydligen också hålla koll på bra citat 😉

För hon är artig nog att förstå att när någon ger dig en bok så är du skyldig den personen att låtsas som att du inte har läst den. Eftersom den riktiga gåvan är att få ge bort en läsupplevelse, inte att ta emot den. Det är grundläggande förbaskad hyfs att veta det, faktiskt, om man inte är ett smarthuvud.

Några andra som bloggat om boken är och dagarna går och Bellas bokblogg.

Omdöme: Sjukt underhållande och fyllt av värme om Elsa som har ett uppdrag från sin mormor.
Betyg: 5

Boken går att köpa på Bokus, Adlibris och Bokia.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från Forum. Speciellt tack till Stephanie som mejlade och undrade om jag ville ha recensionsexemplar!

Annonser