Gwendolyn har fortfarande svårt att vänja sig vid tanken på att hon kan resa i tiden. Dessutom så är hon och Gideon, som också är tidsresenär, en del av ettsmargdgrön hemligt ordenssällskap. Det grundades av greven av Saint Germain på 1700-talet, och deltagarna arbetar för att slutföra det uppdrag som greven formulerat. Genom att sluta cirkeln kring kronografen så ska de rädda världen. Gwendolyn är kär i Gideon men från att ha verkat besvarat hennes känslor verkar han nu bara vilja att de ska vara vänner. Samtidigt så reser tillbaka för att träffa greven, som inte alls är någon trevlig bekantskap. I nutid så tar Gwendolyn hjälp av sin vän Leslie, Gideons bror Raphael och förstås demonen Xemerius som bara Gwendolyn kan höra och se. Är Gideon kär i henne? Vad vill egentligen greven? Och vem är ond och vem är god?

Smaragdgrön av Kerstin Gier hade recensionsdatum 13 augusti 2013. Det är den sista delen i den s.k. Ädelstenstriologin där första boken heter Rubinröd och andra Safirblå. Den första boken är filmatiserad, och hade premiär i mars 2013. Kerstin Gier är en tysk författare som skrivit ett tjugotal böcker, de flesta vuxenböcker.

Den första boken i den här serien, Rubinröd, fick jag som recensionsexemplar och var positivt överraskad. Så fort Safirblå kom så läste jag även den, och nu när Smaragdgrön skulle komma så såg jag fram mot att få reda på hur allt låg till och ännu en gång möta Gwendolyn och de andra. Spoilervarning utfärdas!

Enligt webben är målgruppen 12-15 år, vilket innebär att jag med råge ligger utanför den. Men den här serien gillar jag. Smaragdgrön är liksom de två tidigare böckerna underhållande och charmig. Den har en hel del humor, men jag tror att antingen träffar den rätt eller så känns den bara fånig. Min absoluta favorit är demonen Xemerius, hans uppkäftighet och frispråkighet får mig att le stort. Liksom Gwendolyns vän Leslie som är både klyftig och humoristisk. Det är mycket relationen till dessa två personer, och Gwendolyns förmåga att se spöken som får boken att vara underhållande istället för smörigt tonårig.

Faktum är att jag gillar Gwendolyn betydligt bättre den här gången än i Safirblå. Förutom att hon har så lätt till tårarna (men av förklarliga skäl!) och ibland saknar logik när hon resonerar kring Gideon, så har hon fått lite mer skinn på näsan. Och tur är väl det. Tillsammans med sina vänner så är hon handlingskraftig trots allt.

Hur är det då med mysteriet, hur hänger det hela ihop? Ja, ska jag vara absolut helt ärlig så tror jag inte jag är helt kapabel att redogöra för precis hur det ligger till. Historien är rejält snårig, och böckerna både slutar abrupt och börjar abrupt. Lite för fort läser jag också. Men det är rätt snyggt gjort, med många vändningar, och epilogen gillar jag väldigt mycket. Vill ni veta mer får ni faktiskt ta och läsa boken!

En som tillhör målgruppen är 13-åriga dottern som läst alla tre böckerna. Men det kommer i ett alldeles eget inlägg.

Några andra som bloggat om boken är Barnboksprat och Tonårsboken. Helena har läst den på tyska!

Omdöme: Humoristisk feelgoodfantasy om tidsresor och evig kärlek.
Betyg: 4+ (ungdomsbok)

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Mitt exemplar är ett recensionsexemplar från förlaget Bonnier Carlsen.