Söndag och inte ett dugg utvilad. En halv arbetsvecka och så 60 mils bilkörning till och från en otroligt trevlig släktträff i dagarna två räckte för att däcka mig. Och nu ska vi ladda för jobb och skola!
Söndag på bloggen är En smakebit på søndag. Inne hos Flukten fra virkeligheten hittar ni reglerna och andra smakbitar. Jobb och släktträff har definitivt inneburit att jag inte hunnit läsa alls i helgen. Och då har jag ändå inte så långt kvar i boken som jag håller på med: Smaragdgrön av Kerstin Gier. Det är den tredje boken i Ädelstenstrilogin, där de två föregående böckerna heter Rubinröd och Safirblå. Den handlar om Gwendolyn som har förmågan att resa i tiden och dessutom kan se spöken som ingen annan kan.
Smakbiten kommer från sid 38. Gwendolyn och hennes lillebror Nick letar efter en kista, och till sin hjälp (eller…?) har de demonen (gargoylen) Xemerius som bara Gwendolyn kan se.
Nick hade redan klättrat nerför trappstegen och lystte upp muren med ficklampan. 
”Jag ser ingenting.”
”Därför att kistan står bakom stenarna. I ett hålrum din pappskalle!” sade Xemerius ”Och jag ljuger inte! Säger jag att jag har ätit en duva, så har jag ätit en duva!”
”Den står i hålrummet bakom stenarna”, informerade jag Nick.
”Men det ser inte ut som om någon av dem sitter lös.” Min lillebror ställde sig på knä på golvet och tryckte händerna emot stenarna på prov.
”Haaallå, jag pratar med dig!” sade Xemerius. ”Ignorerar du mig, eller, din lipsill?” När jag inte svarade ropade han: ”Okej då, det var en spökduva! Men det räknas faktiskt det med.”
