En dag får Tova nog. Nu ska det ske. Nu ska hon och barnen ge sig iväg. Iväg frånvinterapplen Timo som misshandlar och aldrig slutar, som inte kommer att sluta förrän det går riktigt illa. Så Tova rymmer med döttrarna från Kaskö och beger sig till Sverige. Kvar lämnar hon inte bara Timo, utan även sin mamma Mari och mormor Susanna. Mari växte upp med sina syskon och sin mamma på ön Eskilsö utanför Kaskö. Det är fattigt, spriten flödar och våldet är vardag. Susanna har inte haft det lätt och Mari, som yngsta barnet, får dra ett tungt lass hemma. Hon får sköta de mesta praktiska sysslorna, och skolan går det inte bra i så där får hon sluta. Hon ses som mindre begåvad av både skola och släkten, och blir tidigt gravid. Dottern Tova blir hennes och Susannas ögonsten, men ingen av dem ser vad Timo verkligen går för när han dyker upp. Och nu är det för sent. Nu har Tova gett sig av.

Vinteräpplen av Josefine Sundström kom ut 2010. Josefin Sundström är utbildad balettdansös men blev känd som programledare på TV. Numera är hon krönikör och författare. Vinteräpplen, som är hennes debutroman, bygger delvis på hennes mammas och mormors liv i finländska Kaskö. Hennes andra bok, Boel och Oscar, kom ut 2012.

Det började med att en arbetskamrat frågade om jag, som läser så mycket, hade läst något av Josefine Sundström. Han hade hört att hennes böcker var bra. Jag får skämmas att säga att min första reaktion var ”men hon är väl programledare?”. Sen läste jag om hennes böcker inne hos TidningsIda och då bestämde jag mig för att definitivt ge Josefine Sundström en chans.

Inledningsvis är jag helt tagen. Det är en stark berättelse om starka kvinnor. Här finns kvinnor som härjar och domderar, kvinnor som alltid säger ja, kvinnor som vill bryta sig loss men inte orkar. Alla sorters kvinnor. Språket berör mig, det är intensivt. Jag känner att Tovas livsöde träffar mig rätt i, att det berör. Men sen efter drygt halva boken så tappar jag delvis intresset. Det är som om det går lite för fort, blir lite mycket av redogörelse.

Det är elände som berör, så mycket att jag får ont i magen. Att läsa om misshandeln av Tova och om Maris eländiga barndom får mig att vrida mig. Det är så otroligt bra skrivet. Men samtidigt så är allt så eländigt att man som läsare inte riktigt får tid att hoppas, tid att hämta andan. Lite så man slutar att bli lika berörd efter ett tag.

Av personerna så är det Tova jag känner mest med, förstår på något underligt sätt. Mari är lite mer svårgreppbar, i alla fall i de stycken där hon är huvudpersonen. Och Susanna är ännu mer svår. Det är också den karaktären som jag har svårast för. Vad får henne att behandla sina barn på det sätt hon gör? Hur kan hon tvinga Mari på det sättet hon gör, och skuldbelägga? Vad tänker hon egentligen på sin ålderdoms höst?

Av boken får jag av någon anledning intrycket att Kaskö och Eskilsö ligger väldigt långt norr ut i Finland, men en snabb sökning på nätet visar att de ligger precis över Bottenhavet här från Sundsvall. Eskilsö är en stor ö och det går även färja över från Kaskö numera.

Jag skäms för mina fördomar om Josefine Sundström som författare och är glad att de kommer definitivt på skam. Självklart ska jag någon gång framöver även läsa Boel och Oscar som jag till min glädje ser att jag också kan låna som e-bok på biblioteket.

Omdöme: Gripande om fattigdom, misshandel och starka kvinnor.
Betyg: 4

Några andra som bloggat om boken är TidningsIda, FiktiviteterEnligt O, En bok om dagen och Snowflakes in rain.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Mitt exemplar lånade jag e-bok på elib.se

Annonser