Normalt brukar jag bara skriva om filmer som jag läst boken som den baseras på men den här filmen förtjänar ett alldeles eget inlägg! Och i grunden finns det ju en bok.

Filmen hade biopremiär i Sverige 18 januari 2013 och kom ut på DVD 22 maj. Vi såg den på DVD 26 juli 2013.

Från SFs hemsida hämtar jag följande:

Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats handlar Les Misérables om krossade Les_Miserablesdrömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning. Jean Valjean jagas sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert efter att ha brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid.

Les Misérables är filmversionen av den älskade globala musikal-sensationen som setts av mer än 60 miljoner människor i 42 länder på 21 språk. För regin står Tom Hooper, som tidigare gjort King’s Speech. I rollerna ser vi stjärnor som Hugh Jackman, Russell Crowe och Anne Hathaway.

I januari 1994 var jag och maken i London och då passade vi på att gå på musikalen Les Misérables. Det är ett av våra starkaste musikalminnen – helt otroligt starkt. Vi köpte skivan då och den går fortfarande här hemma då och då (och varje gång så himlar barnen med ögonen ;-)).

Musikalen och m.a.o. även den här filmen är baserade på Victor Hugos bok Les Misérables, eller Samhällets olycksbarn som den heter på svenska. Jag har inte läst boken, så jag kan inte uttala mig om likheter eller skillnader däremellan. Filmen baseras heller inte på boken utan på den oerhört framgångsrika musikalen (som i sin tur är baserad på boken…).

Däremot kan jag säga att jag fullkomligt älskar musiken. Den uttrycker känslorna i filmen så perfekt. I vanliga fall så är jag inte så förtjust i filmer där man sjunger, men här rycks jag med. Läser sedan på nätet att sången är live direkt in i kameran, i stället för playback, och kanske gör det skillnaden.

Det är en imponerande uppsättning skådespelare man lyckats få med, och skådespeleriet är ju därefter. Men här är sången mycket mer i fokus. Jag kan tycka att de kanske i några fall skulle ha valt en sångare istället för en (känd) skådespelare men det är ändå ett mindre problem. I några fall så visar sig valet vara bra. Jag är inte så förtjust i Eddie Redmayne som skådespelare (han spelar även i Svärdet och spiran) men han kan ju faktiskt sjunga. Den i sällskapet relativt okända Samantha Barks imponerar också.

Favoritsångerna kommer inte alltid till sin rätt, men å andra sidan så är det andra sånger som blir mycket bättre, t.ex. Red and Black och Do You Hear the People Sing. Och slutscenen är banne mig så man får rysningar, här har man utnyttjat filmens möjligheter till max, och den sången får helt andra dimensioner.

Alltihopa mycket imponerande och det enda jag ångrar är att vi inte såg den på bio.

Recensioner finns på SVD, Moviezine och GP.

Läs även vad bokbloggaren C R M Nilsson tyckte.