Det finns så många måsten för kvinnor. Varför måste vi raka oss? Varför får vi så ofta 
svara på frågan ”när ska du ha barn?”. Varför är det så viktigt med de rätta accessoarerna? Varför funderar vi så mycket på vår vikt? Vilka förebilder har vi egentligen? Och slutligen – behövs feminister? Caitlin Moran varvar anekdoter från sitt eget liv med ironiska iakktagelser och fakta, och kanske kanske svarar hon på frågorna.
How to be a woman av Caitlin Moran kom ut 2011. Den finns översatt till svenska som Konsten att vara kvinna. Caitlin (Catherine) Moran är en brittisk författare, uppväxt i Wolverhampton som den äldsta av åtta barn. Hon har bl.a. jobbat på en musiktidning, med radio och varit kolumnist i The Times.
När jag såg Caitlin Moran på TV i programmet Skavlan så väcktes mitt intresse. Hon var rolig, hon var ironisk på det där underbara brittiska sättet och hon var rakt på sak. Hon var en modern feminist. Det kändes självklart att läsa hennes bok.
Förr eller senare kommer det där uppvaknandet. Att man behandlas annorlunda för att man är kvinna. Man kan inte längre ungdomligt hävda att tiderna är annorlunda och det händer inte mig. Jag vet när det hände mig. Litterärt så vet jag också när jag första gången skakades om. Det var i början av 90-talet när jag läste Susan Faludis Backlash, och när jag sedan några år senare var på ett föredrag av henne. Det var inte bara vad hon sa som skakade mig utan det var när en ung flicka gick fram till mikrofonen på frågestunden efteråt och hävdade just att saker var annorlunda nu, det skulle inte hända henne. Hon blev fullständigt tillintetgjord av ett antal andra kvinnor som var något äldre. Brutalt och elakt. Så brutalt och elakt som det kan vara mellan kvinnor.
När jag läser How To Be a Woman så funderar jag mer än en gång på om den här boken kan tjäna som ett uppvaknande som Backlash gjorde för mig. Är det en modern version, populärt skriven av en feminist på 2010-talet? För mycket är modernt. Det är så här man ska skriva känner jag. Den ironiska generationens språk. Det är så man får med sig både kvinnor och män, får dem att lyssna.
Ändå så funkar det här inte för mig. Visst kan jag uppskatta den ironiska väldigt drivna tonen, men det är sällan jag skrattar till. Nu är den väl inte tänkt att vara enbart humoristisk, utan faktiskt ha fakta, uppseendeväckande fakta som ska öppna dina ögon. Men igenkänningsfaktorn är för låg för mig. En del stycken, som om attityder på arbetsplatserna, träffar rätt. Men styckena om förebilder och bröllop ger mig inget. Stycket om förebilder irriterar mig oerhört. Hon är i media så förebilderna hon skriver om är enbart inom media, eller hur de framställs i media. Men själv tror jag att de viktigaste förebilderna är kvinnor i vår närhet. Våra kvinnliga chefer, våra mammor, våra vänner och våra döttrar. Om jag ser på våra barn som just är på väg in i tonåren, så har ingen av dem något intresse av att läsa om kändisar i tidningar och på nätet. De har ingen aning om att Jennifer Aniston alltid framställs som olycklig för att hon inte har någon man. Medan jag däremot tänkt på det. Och avfärdat det med ”jamen, det som står i media är ju ändå inte sant, det är så endimensionellt”.
Ett av mina problem med boken är också att allt är så brittiskt. Självklart, eftersom Caitlin är brittisk och hennes erfarenheter också är det. Men för mig blir det väldigt låg igenkänningsfaktor på flera kulturella och sociala fenomen. Visst finns de flesta i Sverige, men på ett annat sätt och med en annan vinkling.
Jag kan inte engagera mig i problemen kring fel underkläder, mens, hemska bröllop, höga klackar, stringtrosor osv. Det som engagerar mig och som inte finns i boken är vad som händer när förskolan ska ”genusanpassa” sina leksaker, när flickkläder i stl 86 är insvängda i midjan, när jag upptäcker att sonens t-shirtar som är två storlekar mindre är flera centimeter bredare än dotterns, när jag kallas ”lilla gumman” av en kollega, när min manliga kollega tycker jag ”dominerar” när jag pratar på mötet osv. Vi har som sagt alla våra triggers, och Caitlin Morans och mina är inte desamma. Kanske det är en åldersfråga? Eller så handlar det om personer.
Men så ibland glimtar den till. När hon reflekterar över vad män diskuterar och bryr sig om kontra vad kvinnor diskuterar och bryr sig om. Vad man förväntar sig av män respektive kvinnor. Varför en kvinna tänker på vad hon ska ta på sig den dagen – det har jag aldrig läst så bra beskrivet! Eller stycket om alla dessa frågor om barn – been there done that. Faktum är att det är efterordet som slår an mest strängar. Där summerar hon vad hon tycker i en lugnare ton, och till det kapitlet kan jag inte annat än säga ja och amen.
Men är jag feminist? Ja, jag behöver inte Morans test för att svara ja på den frågan…
Omdöme: Feministiskt, ironiskt och väldigt brittiskt om den moderna kvinnans förutsättningar.
Betyg: 3+
Några andra som bloggat om boken är Eli läser och skriver, och dagarna går, Feministbiblioteket, romeoandjuliet, Enligt O, Susanne Kleman, Mettes pocketblogg och Books ABC.
Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.
Mitt exemplar var en julklapp 2012 från maken.
