Den 8 mars 2013 hade filmen Mördaren ljuger inte ensam biopremiär och den 10 juli 2013 kom den ut på DVD. Vi såg den på DVD 20 juli.

Från SFs hemsida:

Puck är inbjuden av sin universitetshandledare att fira midsommar på hans ensliga Mordaren_ljuger_inte_ensamställe på en ö i Skogasjön, tillsammans med en grupp andra vänner, däribland Einar Bure.
Sommarnatten är förrädiskt vacker och erotiska spänningar mellan gästerna uppstrår. Men när Puck och Einar, som känner varandra sedan tidigare, varit ute och svärmat, hittar Puck en av de kvinnliga gästerna mördad.

Einar tillkallar vännen och tillika kommissarien Christer Wijk men när han kommer till brottsplatsen är liket spårlöst borta.
Kontakten med omvärlden bryts helt när öns enda båt försvinner. Alla är fångna på ön – och någon i sällskapet är en mördare.

Förra sommaren läste jag den första boken i Maria Langs serie om Puck, Mördaren ljuger inte ensam, som familjen köpt åt mig i Nora. Vad jag tyckte om boken kan ni läsa här.

Jag gillar att man ger ut Maria Langs böcker i nyutgåva och var positivt inställd till att man filmatiserar den. Sen var jag inte helt övertygad om att castingen var den bästa, i alla fall inte innan jag sett filmen.

Om jag inte hade läst boken så hade jag nog tyckt att det här var en OK deckarhistoria. Snygga bilder från svenskt midsommarfirande (men herregud så mycket de dricker och röker!), trolska bilder från skogen (minus myggen som inte finns i film), snygga kläder (fast är det verkligen 40-tal?), kärlek, attraktion och mord. Inget överspelande, utan rimligt bra skådespeleri rätt igenom. Helt OK alltså.

Men så är det då jämförelsen med boken, och här vill jag nu varna för lite spoilers. Ni kan också läsa Dark Places utmärkta analys av skillnaderna, liksom Bokmalens. Men så här tyckte jag spontant.

Ola Rapace ÄR INTE CHRISTER WIJK. Basta. Det finns inget snett leende, självmedvetenhet och snygghet med Christer Wijk i boken. Där är han en fundersam, mager man, klädd i rutig kostym med pipan i munnen. Och attraktionen mellan Puck och Christer märkte jag alls inte av i boken. I alla fall inte med den sexuella ton som är i filmen. Helt onödigt! Och i samma anda så tycker jag inte att Linus Wahlgren varken ser ut eller agerar som Eje. Einar Bure springer inte omkring i badbyxor i tid och otid. Fast kemin mellan Eje och Puck funkar, även om den också belagts med andra undertoner än i boken.

Den andra saken som slår mig är åldern. Nu vet jag inte exakt hur gammal Puck är i boken, men hon verkar så ohyggligt ung pga sin naivitet. Och hur bra Tuva Novotny än är så är gör hon Puck äldre. Överhuvudtaget blir jag förvirrad kring åldrarna på personerna i filmen. Kanske detta är bra för filmen, jag vet inte. För som karaktär så funkar ändå Tuvas Puck.

Att filmatisera en bok innebär förstås att man måste göra ändringar, och en del kan jag köpa. Men jag sörjer att de tagit bort Pyttan (vilket f.ö. gör att de introducerar den hysteriskt löjliga simturen som Eje får göra!). Ändringen av temat av Pucks avhandling blir krystat. Jag ställer mig också frågande till att introducera ett dödsfall. Det behövdes inte. Fast å andra sidan så är jag nöjd med att de tog bort ett annat…

När jag läste boken så togs jag till 40-talet av språket och upplägget. Med nödvändighet så är inte det lika enkelt i en filmatisering från 2010-talet. Det gör också att min reaktion på upplösningen blir annorlunda. Den belas med ett moraliserande och en analys kring vilket oerhört tabu detta var då. Det framgår inte alls lika tydligt i filmen.

Recensioner finns på Expressen, SVD och GP.