I skogen norr om Indalsälven ligger behandlingshemmet Birgittagården. Där bor eneldvittnet grupp unga kvinnor, alla med destruktivt beteende. En natt hittas en av dem brutalt mördad i isoleringsrummet. Hon ligger helt naken, med händerna för ansiktet. Ingen av de unga kvinnorna kan förklara för polisen vad som hänt. Utredningen leds från Sundsvall men Joona Linna, som egentligen är tjänstledig, skickas dit som observatör. En roll som Joona har svårt att hålla sig till allt eftersom fallet utvecklas. En av de unga kvinnorna har försvunnit spårlöst samma natt och alla resurser sätts in för att hitta henne. Samtidigt i Stockholm får Flora Hansson, som livnär sig som medium, underliga syner. Så underliga så hon hör av sig till polisen. Joona lyssnar till slut på henne, och inser att hon verkar veta något av betydelse för fallet. Men hur ska polisen hinna hitta mördaren innan fler mord begås?

Eldvittnet av Lars Kepler kom ut 2011. Det är den tredje delen i serien om Joona Linna. Lars Kepler är en pseudonym för det äkta paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De debuterade under pseudonymen som deckarförfattare 2009 med Hypnotisören som blev en storsäljare. Han har sen 1989 skrivit pjäser och romaner.  Hon är skådespelare och debuterade som romanförfattare 2003.

Den första boken av Kepler, Hypnotisören, tyckte jag var en riktigt bra debut. Därför blev jag oerhört besviken på uppföljaren, Paganinikontraktet. Exemplaret av Eldvittnet som svärmor lämnat kvar i vår hylla har därför legat ett tag och väntat.

Jag ska inte utbrista ”äntligen” men faktum är att jag tycker den här är mycket bättre än Paganinikontraktet, om än inte lika bra som Hypnotisören. En hel del av mitt problem med Paganinikontraktet hade att göra med kopplingarna till den organiserade brottsligheten och alla förvecklingar. I den här boken är grundhistorien betydligt mer basal. Det är spännande med korta kapitel vilket gör det till en bladvändare.

Det ska väl inte förnekas att ett stort plus för mig är att den utspelas här i regionen. Den börjar på Brigittagården, som författarna placerat i Indalstrakten, inte långt från Sundsvall, och dit återvänder historien flera gånger. När man placerar de unga flickorna på Hotell Ibis (som i och för sig nyligen lagts ner) mitt i Sundsvall så är ju bilden klar för mig. De ansvariga poliserna befinner sig på polishuset i Sundsvall. Jag vet inte hur mycket lokalkännedom författarna har, men de håller sig inom sådana gränser, vecklar inte in sig, så jag kan inte hitta några uppenbara misstag. Plus till det!

Själva historien då? Ja, mitt största problem med den här boken har att göra med språket. Det är korthugget och kliniskt rent. Det gör att jag har svårt att leva mig in i personerna, och det skapar en slags ridå som gör att det groteska som händer inte riktigt går in. När man inte äcklas av blod som sprutar, fötter som rullar, ansikten som skärs itu, ja då är det något fel. Boken innehåller alldeles för mycket blodigt våld för min smak, men beskrivet på ett underligt distanserat sätt. Och psykopater är inte min grej heller. Upplösningen på brottet känns inte oväntad i sig, även om jag inte genomskådade allt.

Så är det då historien om Joona. Hans fysiska osårbarhet är bara tröttsam. Men vad som gjort honom till vad han är blir mer intressant. Jag har till stor del glömt vad som sagts i tidigare böcker, men i den här får man reda på en hel del om hans bakgrund. Vet däremot inte om jag är så förtjust i vart åt den historien lutar. Det känns lite för välbekant (ja, ni som läst boken förstår vad jag menar…). Vad gäller karaktärer så är det inte helt fel att Saga får ganska få sidor. För på de få sidorna hinner jag tröttna på beskrivningen av hennes överjordiska skönhet.

Några andra som bloggat om boken är: romeoandjuliet, BokhyllanMettes pocketblogg, Mysterierna, BokfetischistMalin Johansson och Boktanken.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Groteskt och brutalt om unga kvinnors utsatthet.
Betyg: 4-