Det är en vacker vårdag i Linköping och torget i stadens centrum börjar fyllas av varlikfolk. Så plötsligt briserar en bomb, och två små barn mister tragiskt livet. Malin Fors och hennes poliskollegor kallas till platsen och tar kommandot över utredningen. Malin brottas med sina egna demoner. Hon kommer direkt från sin mammas begravning, en mamma som hon alltid känt sig distanserad ifrån. Hennes dotter Tove är på väg att frigöra sig och Malin kämpar mot sitt alkoholbegär. Utredningen tär också på krafterna. Omkom flickorna av en slump eller var brottet riktat mot dem? Har terrorismen kommit till Linköping? Vem var mannen som syns på övervakningsfilmerna, och varför gjorde han det han gjorde?

Vårlik av Mons Kallentoft kom ut 2010. Det är den fjärde i hans serie om kriminalinspektör Malin Fors och hennes kollegor. Mons Kallentoft är en författare från Linköping som debuterade med romanen Pesetas 2000. Han har hittills givit ut sex deckare om Malin Fors.

Mons Kallentoft började skriva deckare så köpte jag dem och läste när de kom ut. Midvinterblod kändes ny och fräsch fast rätt underlig, jag hade svårt för det litterära tricket att låta de döda tala, och att huvudpersonen Malin Fors har förmågan att uppfatta de dödas röst. När jag hade läst de tre första så hade jag tröttnat på konceptet och på Malin. Nu ett par år sedan så det kändes dags att prova på den fjärde, Vårlik, och återstifta bekantskapen så jag lånade den av en vän.

Nu konstaterar jag att mycket av det som gjorde att jag slutade läsa förra gången finns kvar. Min glömska spelar in, så jag kom inte ihåg så mycket om Malin, men det dröjde inte långt in i boken förrän jag mindes. Hennes alkoholism, hennes komplicerade relation till sina föräldrar, relationen till dottern Tove och ex-mannen Janne. De övriga poliserna mindes jag betydligt mindre om. Nu är det ju inte så att man alltid måste tycka om huvudpersonerna, men jag stör mig på rätt mycket vad gäller Malin. Kanske i synnerhet hennes fixering på vad som är bra för Malin, vad som är besvärligt för Malin och hur alla runt omkring henne borde tänka mer på Malin. Om och om igen kommer detta upp. Och så hur alla runtomkring henne anpassar sig. Hon är egoistisk (även om man i den här boken får en viss förklaring i hennes barndom) och hon ser det inte själv.

I början av boken funderade jag på om jag ens skulle orka läsa något så fruktansvärt om barn, men eftersom jag trots det fruktansvärda som händer i början inte kände mig engagerad eller berörd så blev det inte ett så stort problem.

Det här med att låta de döda tala, det förstår jag mig inte på. Det funkar inte för mig. Kanske samma del av mig som har svårt att ta in övernaturliga lösningar på verkliga problem? Ännu svårare har jag för att Malin Fors kan höra rösterna.

Sen är det något i språket som inte funkar, det är löst och drömlikt. Kortfattat utan att för den del vara spännande, eftersom det kortfattade hela tiden känns lösryckt. Jag har svårt att greppa historien, svårt att känna dynamiken i polisgruppen, svårt att känna dramatiken.

Ändå så är jag intresserad av upplösningen. Själva historien, mysteriet, har en kärna som intresserar mig. Det finns en grymhet och groteskhet som jag är glad att författaren inte fördjupar sig i, men det finns också trådar om föräldraskap som i en annan litterär form hade kunnat fängsla mig på ett annat sätt. Nu känner jag att jag mest skyndar förbi vissa stycken om Malin och de döda flickornas röster, för att snabbt komma till slutet.Jag önskar jag kände till Linköping bättre, då hade jag säkert gillat boken mer.

Jag hade tänkt ge mig på Den femte årstiden också, men det behövs en paus. Dessutom verkar den återigen handla om den våldtagna Maria, en historia som jag minns var väldigt jobbig i de första böckerna.

Ett urval andra som bloggat om boken: Bokföring enligt Monika, Boksnoken, Eli läser och skriver, Hyllan och Enligt O.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Drömlik Linköpingsdeckare om föräldrar, barn och uppfostran.
Betyg: 3-