Året är 1891. Léonie Vernier och hennes bror Anatole bor med sin mor i Paris. Av kryptanolika skäl är de tvungna att hastigt lämna Paris. De far ut till sin ingifta moster som bor i ett stort hus på landet, Domain de la Cade. Léonie är rastlös och stöter på en bok om tarotkort i husets bibliotek som innehåller anteckningar av ägaren till boken, hennes avlidne morbror. Hon ger sig ut på upptäcktsfärd i skogen och kommer till en krypta med mystiska inskriptioner och en mycket obehaglig stämning.  Hon hittar dessutom en samling mycket speciella tarotkort. Någonting hotar Léonie och hennes bror, något ondskefullt.

Drygt hundra år senare, 2007, kommer Meredith Martin från USA till Frankrike. Hon är musikvetare och skriver på en bok om kompositören Claude Debussy som hon under resan ska ta reda på mer fakta om. Men det är inte det enda skälet till hennes resa. Utifrån ett foto taget på 1800-talet försöker hon leta reda på sitt ursprung. Hon tar in på hotellet Domain de la Cade. I sitt sökande hittar hon samma krypta som Léonie en gång hittade. Hennes upptäckt utsätter henne för stor fara, en livshotande fara med kopplingar till det förflutna.

Kryptan av Kate Mosse kom ut på svenska 2009. I original heter den Sepulchre och kom ut 2007. Den är en uppföljare till hennes genomslagsroman Labyrinten (Labyrinth) som sålts i miljontals exemplar och filmatiserats. Kate Mosse är en brittisk författare som arbetat på förlag och inom media innan hon blev författare. Hon debuterade som romanförfattare 1996 med Eskimo Kissing.

Den här boken var inte min typ av bok, men det är inte helt lätt att sätta fingret på varför. Det fanns goda förutsättningar för att jag skulle gilla den, och det fanns också delar som jag tyckte var helt OK, och som gjorde att jag läste vidare. Men när jag läst drygt 360 sidor, och insåg att jag bara läst drygt hälften, och det kändes som om jag hela tiden kämpade, då insåg jag att det faktiskt fick vara. Det finns bättre sätt att tillbringa min tid.

Vad är det då som inte klickar mellan mig och den här boken? Tja, jag ska ta några exempel. Med förbehållet att jag bara läste halva boken, och vissa av sakerna kan ju ha bättrat sig mot slutet.

Jag har svårt för böcker där personteckningarna är övertydliga. Som exempel: Tjocka, kopparfärgade lockar hade lossnat från hennes hårkammar och föll ner över de nakna axlarna. Hennes bländade gröna ögon, som inramades av långa rödbruna ögonfransar, blixtrade av ilska och djärvhet. En sådan beskrivning kan jag överse med en gång, men inte gång på gång.  Jag vet inte hur många gånger man som läsare får veta att Léonie är vacker, rödhårig, impulsiv, tempramentsfull. Anatole är stilig, plågad, tempramentsfull, pålitlig. Isolde är blond, mystisk, sval. ”Bovarna” är inte bara bovar utan har allt, de är ondskefulla, njuter av att plåga andra. Inga nyanser. Den enda person som jag (så långt som jag kom) tyckte hade några nyanser är Meredith. Ett problem för mig är också att det blir för många bikaraktärer, det har jag svårt att hålla reda på. De omständliga beskrivningarna blir för mycket för min hjärna.

Gillar man övernaturliga sakar, mycket känslor och stämningar, och långa beskrivningar av natur och södra Frankrike så är detta definitivt en bok man bör läsa. Själv har jag en gräns för hur mycket sådant det kan vara i en bok, och den här boken passerar den gränsen. Jag känner hur jag börjar skumma och hoppa över bitar, och då är det dags att lägga ifrån sig en bok. Det som håller intresset uppe är Merediths sökande efter sina förfäder, där blir jag nyfiken på vad hon ska hitta.

I grunden har jag svårt för böcker där historien i stor mån baseras på övernaturliga fenomen, eller som i det här fallet oförklarliga (om de inte förklaras i slutet av boken då!) kopplingar mellan olika tidsperioder. När Meredith och Léonie påverkas av stämningar och ser syner, då blir det för mycket för mig. Sen är min stora skeptisism mot och ointresse för tarotkort naturligtvis ett problem, då många sidor ägnas åt att beskriva användningen av dessa kort.

Jag vill poängtera att jag inte upplever boken i grunden som dålig, den håller en helt ok nivå språkligt och jag kan utan problem föreställa mig att den tilltalar många. Men för mig funkade den inte. Tyvärr. Hade jag varit i södra Frankrike och känt igen mig i beskrivningen så hade det möjligen fungerat bättre.

Några andra som bloggat om boken: med näsan i en bok, Eli läser och skriver, Du är vad du läser, Emmas boktips och Carolina läser.

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och Bokia.

Omdöme: Invecklad och omständlig historia om tarotkort, mystik och hämnd.
Betyg: 1

Kommentar: Betyget kan tyckas väldigt lågt men eftersom jag inte orkade läsa ut den så får jag i konsekvensens namn sätta betyg 1. Om jag nu ska gå utifrån hur jag skrivit mina egna betygskriterier (se marginalen). Men i några aspekter så är den en 2:a.

Annonser