Privatdetektiv Varg Veum blir kontaktad av advokat Moberg som vill att han ska bukkentilhavresekkenskugga frun, Margerete Moberg, som advokaten misstänker är otrogen. Av principskäl så tar inte Varg Veum sig an sådana fall, så han tackar nej. Kort därefter så blir han kontaktad av Ragnar Veide som vill ha sin syster, som varit försvunnen länge, funnen och sedan skuggad. När mannen visar bilder på sin syster visar det sig att det är Margerete Moberg och Varg Veum börjar trots allt skugga henne. Vad han inte kan förutse är att det ska dra in honom i en härva av lögner, intriger, droger, prostitution och t.o.m. mord.

Bukken til havresekken av Gunnar Staalesen kom ut 1977. Det är den första i serien om privatdetektiven Varg Veum, som i dagsläget består av 18 böcker. Gunnar Staalesen är en norsk författare från Bergen som debuterade 1969. Han har skrivit romaner, pjäser och barnböcker men blivit känd för en större publik för sina deckare. Flera av hans böcker har blivit prisbelönta och serien om Varg Veum har även filmatiserats. Så här skriver författaren själv om Bukken till havresekken på sin hemsida: Den første boken i serien. Et eksperiment. Var det mulig å overføre en versjon av den klassiske amerikanske privatdetektiven til Norge på 1970-tallet? Det lot seg gjøre. Både kritikere og lesere var begeistrede.

Jag läste Bukken til havresekken på norska, och även om en del böcker i den här serien är översatta verkar inte den här vara det. Jag har läst några böcker i serien om Varg Veum tidigare, och för två år sen när jag var i Bergen så fick jag för mig att jag skulle börja läsa serien från början och köpte några av de första böckerna. Varför vet jag inte riktigt för när jag läste Svarte får så var jag, som ni kan läsa här, inte överförtjust. Men den här gången var jag mer förberedd på stil och vad som skulle komma.

Det här handlar, precis som han själv skriver, om en hårdkokt privatdetektiv och det avspeglas i bokens uppbyggnad, språket och stilen. Det är korthugget och självironiskt. Inga långa utläggningar, utan en ganska faktamässig beskrivning av fallet och händelserna, på ett självcentrerat vis. Jag tycker det är konsekvent genomfört och ibland småler jag åt de klassiska tricken som Staalesen använder sig av för att bygga upp en spänning och åt Varg Veums självironi.

För att verkligen gilla den här boken så ska man också gilla genren, och det har jag nog aldrig gjort fullt ut. Jag tycker bättre om deckare där man ger mer utrymme för personerna (även om det kan vara på ett nog så korthugget sätt) och där läsaren hålls i spänning. Upplösningen av historien känns mer tragisk än oväntad och spännande. Men som sagt var, en viss charm har sättet ändå. Och boken är befriande kort, jämfört med moderna deckare som ibland aldrig tycks ta slut.

Sen är det ju så att jag tenderar att uppskatta böcker som utspelar sig i Bergen, en stad som jag tillbringat en del av min uppväxt i. Och Staalsen använder sig väldigt uttryckligen av den bergensiska miljön. Lite extra roande blir det när Varg Veum vandrar runt och funderar över diverse nybyggen och planerade byggen, och man snabbt inser att några av dessa verkligen blev av. Boken är ändå från 1977.

Titeln tog mig ett tag att lista ut men det kommer en förklaring i boken. Tydligen finns det ett norskt talesätt om att ”sette bukken til å passe havresekken”, dvs sätta geten att vakta havresäcken (eller något sådant). Det enda svenska liknande jag hittar är ”Låt inte vargen vakta fåren” eller ”Man ska inte sätta bocken som trädgårdsmästare”. Någon som har något bättre?

Omdöme: Norsk 70-talsdeckare om hårdkokt privatdetektiv som blir indragen i ett tragiskt fall
Betyg: 3+