Till Bokens Afton idag på Bokia i Sundsvall var författarna Pija Lindenbaum och Annika Persson inbjudna.

IMAG0301Lennart började med en diskussion med Annika Persson som skrivit boken Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman.

Annika är kulturjournalist i tidningar och samhällsjournalist i radio som bl.a. skriver i tidningen Vi läser. Hon är från Malmö, men bor numera i Stockholm. Så mycket mer berättade hon inte om sig själv, utan mer om Lena Nymans fantastiska liv. När Lena Nyman dog så skrevs en lång artikel i Expressen om hennes liv där de utnyttjat originalmaterial i ett arkiv. Det gjorde Annika nyfiken och det är alltså Lenas egna dagböcker, historier, teckningar, brev, urklipp etc som hon i huvudsak använt.

Lena Nyman föddes 1944 och de första klippen i arkivet är redan från 50-talet. Redan som 6-åring började hon på teaterskola och blev känd som barnskådespelerska. Internationellt känd blev hon genom Vilgot Sjömans filmer. Folkligt accepterad blev hon kanske genom samarbetet med Hasse och Tage. Tyvärr så började hon även tidigt missbruka alkohol och bantningspiller och hennes relationer till olika män var stormiga och hon blev ofta utnyttjad.

Även om Annikas bok inte är en avslöjande bok med alla detaljer i Lenas liv så innehåller den en del om hennes relation till andra. Innan publikation så ringde Annika till personer som hon skrivit om och läste upp det.

IMAG0306

Eftersom Annika har gått igenom mycket material i arkivet som inte kom med i boken så hade hon gott om anekdoter om Lena att dela med sig av, och det gjorde hon livfullt och underhållande. Som t.ex. historien om Duponttändare som Lena samlade på. Eller hur ursprunget till titeln kommer från en replik från Lena till P O Enquist när hon inte vill ta hans regianvisningar.

Annika har planer på att skriva en ny bok om en okänd kvinna som är död. Ganska kryptiskt, men hon har en idé –  det märks.

Sen är det dags för Pija Lindenbaum som nyligen kommit ut med boken Plats (min recension hittar ni här) men som för de flesta är känd för sina prisbelönta bilderböcker.

IMAG0312Pija är från Sundsvall, men flyttade till Stockholm ganska tidigt (ca 73/74) och började inom kort på Konstfack. Hon ville jobba med grafisk form och trycksaker. På den tiden arbetade man inte inom reklam på det sättet man gör nu. Ett av hennes tillfälliga yrken var TV-tecknare, då hon ritade väderkartor, teckningar från rättegångar, teckningar för att illustrera sådant man inte hade foton eller film till. Tänk så mycket som ändrats med det digitala!

Hon övergick till att illustrera andra författares böcker. 1990 så debuterade hon som författare med Els-Marie och småpapporna. Hon har fått många priser, och lite extra roligt tyckte hon det var att få Augustpriset. Gittans förebild är hon själv och hennes dotter.

När hon skriver en bok så utgår hon inte från en historia utan från en känsla som hon vill fömedla. Hon minns inte händelser men hon minns känslor. Det gäller för barnböckerna, men det gäller också för Plats. Hon ville bryta tecknandet, bara få skriva. Hon ville också få utrymme att vara så svart som helst. Det var tungt att skriva. För att illustrera parallellerna mellan de olika böckerna läste Pija högt ur Lars H Gustafssons text som finns här.

I boken skrev hon medvetet ”nu” och inte en enda gång ”sen”. Allt är nutid. Hon har tagit utgångspunkt i sig själv och vill visa på skillnaden mellan inre tankar och hur man verkar vara mot andra. I texten förekommer också många dofter, och då avslöjar Pija att hon inte kan känna obehagliga dofter. Just dofttemat ingår i beskrivningen av att kvinnan är överkänslig.

IMAG0311

På slutet så frågar jag hur de ställer sig till recensioner på bokbloggar då en författare sagt till mig att hon slutade läsa recensioner på bloggar för att de är så brutala. De svarar att de inte gör någon skillnad, de läser recensioner både i tidningar och i bokbloggar. Annika poängterar att hon tycker bokbloggandet har utvecklats. Många bokbloggar kan skriva på ett helt annat sätt, det är inte så kortfattat längre. Samtidigt kan en recension där man motiverar sitt ogillande såra minst lika mycket som ett kortfattat elakt omotiverat blogginlägg.