Vattenfolkets land av Eric Leijonhufvud

Vattenfolket bor vid Vattnet. För ca trehundra år sedan kom Giddar dit med sina döttrar Nay, Dot, La, El och Ter. Så småningom flyttade döttrarna med sina familjer till egna bosättningar på olika ställen runt Vattnet och från dessa stammar olika delar av Vattenfolket. De är alla ljusa med blåa ögon. Men mitt ibland dem så lever den mörke Heydran, en särling som man inte vet exakt varifrån han kommer. Det är inte lätt för honom att bli accepterad. Men så händer något som vänder upp och ner på hans liv och han bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Det startar en kedja av händelser som får efterverkningar för Vattenfolket långt efter.

Vattenfolkets land av Eric Leijonhufvud kom ut 1981. Det är den första i en fantasytrilogi om Vattenfolket, de andra två heter Fodams uppdrag och Vägen till vattnet. Eric Leijonhufvud var stadsarkitekt i Sala och har endast publicerat dessa tre böcker. Han avled 1989.

Vattenfolkets land var maj månads val i min Makeutmaning. Den har alltid stått i vår bokhylla, sen vi flyttade ihop 1989, men det har inte varit en bok jag lockats att plocka fram och läsa. Men det har också varit en del av charmen med den här utmaningen!

Jag tror det var bra att jag valde den här nu och inte i början av utmaningen, för under det gångna året har jag provat på en hel del fantasy, och nog lärt mig uppskatta det på ett annat sätt. Mer än tidigare i alla fall. Det här är svensk fantasy, men i ett helt fiktivt land, i en fiktiv värld. Jag är förtjust i att han inleder boken med en detaljerad beskrivning av Vattenfolkets bakgrund, hur de tar sina namn, och deras traditioner. För mig som ständigt blir förvirrad av namn och fakta i fantasy är det här till stor hjälp. De kartor som finns i boken bläddrar jag ofta tillbaka till – sånt gillar jag!

Med sina 475 sidor så kändes den lätt avskräckande, men den var oerhört lättläst! Om man jämför med mer moderna böcker så tycker jag den ligger närmare en ungdomsbok inom fantasy, i språk och uppbyggnad. Boken är strukturerad i olika avsnitt och det bidrar till att den blir lättare att läsa. Ibland är jag på väg att bli lite uttråkad, men så kommer ett nytt avsnitt och det känns som om historien tar fart igen.

Huvudpersonerna Heydran och Remar är charmiga och sympatiska. Ett extra plus får också författaren för sitt sätt att ta med starka kvinnor. I Vattenfolkets samhälle är kvinnorna centrum, och de kvinnor som Heydran och Remar fastnar för har både vilja och styrka, och det är också en stor del till att männen förälskar sig i dem.  På flera olika sätt så handlar boken också om fördomar och främlingsfientlighet, som vävs in på ett skickligt sätt. Det är tydligt att de ”lyckade” samhällena har lättare att acceptera främlingar, är demokratiska och mer jämlika, än de samhällen som framstår som mindre ”lyckade”.

Tyvärr är detta en bok med många år på nacken, men på bibliotek och antikvariat verkar den gå att få tag på.

En annan bloggare som skrivit om boken är Bokform.

Omdöme: Lättläst och spännande äldre svensk fantasy om utanförskap, rättvisa och kärlek.
Betyg: 4-