Lördagen den 10 maj 1969 blir politiførstebetjent Kolbjørn Kristansen, även kallad satellittmenneskeneK2, uppringd av mångmiljonären Magdalon Schjelderup. Han är en mytomspunnen person, med ett förflutet från motståndsrörelsen och som politiker, som nu är bland Norges rikaste män. Han vill boka en tid på måndagen eftersom han misstänker att någon i den närmaste kretsen planerar att mörda honom den kommande veckan. Men redan på söndagen får K2 ett nytt telefonsamtal. Magdalon Schjelderup har blivit mördad under en middag på sitt gods med tio närstående personer närvarande. Det står snart klart att ingen utomstående har kunnat begå morden. K2 får ensamt ansvar för utredningen och påbörjar sina förhör, men i hemlighet så tar han återigen kontakt med professorsdottern Patricia Louise I E Borchmann som med sitt unika analytiska sinne kompletterar K2 på ett bra sätt i avslöjandet av sanningen.

Satellittmenneskene av Hans Olav Lahlum kom ut 2011, och är den andra delen i serien om K2 och professorsdottern. Den första, Menneskefluene, kom ut 2010 och det finns i dagsläget ytterligare två böcker i serien. Hans Olav Lahlum är en norsk författare och historiker som utöver deckare har skrivit politiska texter och biografier.

Förra året läste jag Menneskefluene och recenserade den här på bloggen. Ganska kort efter så fick jag ett mejl från författaren där han, i vänlig ton, ville diskutera några saker jag hade tagit upp i min recension. Vi utväxlade några mejl om detta, och det hela slutade med att han skickade två av sina böcker till mig. Satellittmenneskene är en av dem.

Det här är något för alla älskare av pusseldeckare. Det är en klassiskt uppbyggd deckare med principen om ”Det slutna rummet”, vilket även den förra boken var. Författaren skriver själv att han inspireras starkt av Agatha Christie, och eftersom hon är drottningen av den typen av deckare så är det ju oundvikligt att man kopplar till dem.

Men jag associerar även till en svensk författare, Maria Lang. Hon har inte lika tydligt samma princip, men jag läste hennes Mördaren ljuger inte ensam i somras, och när jag läser den här boken uppstår en del funderingar. Langs bok är skriven 1949, så den utspelar sig 20 år tidigare än den tidsepok som Satellittmenneskene utspelar sig i, men ändå ser jag likheter i t.ex. beskrivningen av samhällets reaktioner på företeelser, som homosexualitet, och likheter i behandlingen av språket.

Språket i Lahlums böcker är rätt speciellt, det är snarare en form av högtidligt skriftspråk än talspråk som vi tänker oss talspråk. Huruvida man talade så 1969 låter jag vara osagt, eftersom jag då endast var två år, men det funkar som litterärt knep för att förflytta läsaren tillbaka i tiden. Det går inte att glömma att den ska utspela sig för länge sedan. Jämfört med Lang och Christe känns ändå språket modernt, men det är svårt att sätta fingret på vad som utgör skillnaden. Men för mig är det här lättare att läsa.

För att skriva en pusseldeckare så krävs det att man bygger en gåta som läsaren tillbringar så stor del av boken som möjligt att lista ut. Jag lyckas faktiskt inte lista ut lösningen fullt ut, och på så sätt hålls min uppmärksamhet hela boken. Boken är uppbyggd med ett kapitel per dag, totalt åtta dagar, och jag upplever den som rätt lång.

I en serie av deckare handlar det också om att bygga karaktärer, och det brukar vara väldigt individuellt vad olika läsare tycker om det. Personligen har jag både svårt att få grepp om K2, och lite svårt för honom också. Är han naiv, dum eller egentligen mycket smartare än han framställer sig själv? För det är ju hela tiden hans bild vi får. Varför får han arbeta så ensam i ett sånt stort fall undrar jag också? De andra karaktärerna i boken är som statister, de flesta är svåra att få grepp om och känns ytliga, trots att det finns historier kring dem som definitivt väcker sympati. Kanske ligger det i genren? För å andra sidan har jag t.ex. aldrig tyckt om eller förstått mig på vare sig Poirot eller Ms Marple.

En sak jag gillar med de två böckerna hittills i serien är att man alltid får en förklaring till titlarna som innan kan tyckas lite underliga. En brist däremot för mig som svensk läsare är att jag inte känner till detaljerna i norsk historia och politik som nämns i förbigående, och upplever det som att jag missar en del av poängerna.

Gillar ni pusseldeckare så ska ni definitivt ge den här serien en chans. Själv så uppskattar jag den här typen av böcker då och då, men inte så ofta. Nästa bok i serien, Katalysatormordet, står i hyllan och ska bli läst. När jag vill läsa en pusseldeckare nästa gång.

Omdöme: Norsk pusseldeckare om maktbegär, arrogans och girighet i 60-talets Norge.
Betyg: 4-