Förra veckan så gjorde maken och jag något så ovanligt som att gå på teater själva. Det var rätt många år sedan. Anledningen var att jag hade hittat att pjäsen Jag ringer mina bröder skulle ha en föreställning här i Sundsvall. Eftersom jag nyligen läst boken så var jag nyfiken.

IMAG0262Det var fyra skådespelare, två män och två kvinnor, som gjorde alla rollerna. Scenen var den samma men de ändrade golvet och ljussättningen på ett skickligt sätt så det blev olika stämning. Vi satt på första raden så det kändes som om vi var inne i pjäsen.

Men det mest intressanta var att pjäsen var boken rätt av. Dialogen var (såvitt jag kunde bedöma) tagen direkt från boken. Och det passade väldigt bra. Visserligen så var ju boken helt i dialogform men ändå så hade jag trott att den på något sätt skulle anpassas som man brukar när man sätter upp en bok som pjäs.

I det sceniska formatet så blev andra saker tydliga än när jag läste boken. Framförallt blev de komiska delarna mer framträdande. Grundämnesliknelserna var ju uppenbart komiska i boken, men skådespelaren som framförde Shavis repliker gjorde det på ett sätt som man inte kunde låta bli att att le. Även Valerias gestaltning blev så man småskrattade lite, vilket jag var lite kluven till, då det faktiskt är en ganska hemsk stalkerhistoria. Balansen mellan de olika rollerna blev också annorlunda, genom skådespelarnas närvaro på scenen.

Att göra pjäsen rättvisa i text så här går förstås inte. Så jag sammanfattar med att jag tyckte det var en riktigt bra pjäs och att ni bör gå och se den om ni kan! Maken, som inte läst boken, tyckte att språket var naturligt, men såg inte budskapet så tydligt som jag gjorde när jag läste boken (och där instämmer jag). Recensionen i Sundsvalls Tidning hittar ni här.

Vill ni läsa mer och titta på hela turnéprogrammet så kika här.