Så rullar novellcirkeln vidare, och vi har kommit till novell nummer 3 i boken Vad vi vadvipratarompratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander.

Novellen heter Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum. Den tar sin början i att Zvi Blum, den minste av bröderna Blum, slås medvetslös av en annan pojke, som i grannskapet kallas Antisemiten. Ett gäng pojkar i 13-14 års åldern bestämmer sig för att hämnas. De anlitar en vaktmästare, Boris, att träna dem för att gå till attack mot plågoanden. Men det hela visar sig vara ett mycket svårare företag än de kunnat ana.

Det här var några av mina ursprungliga tankar i novellcirkeln: Utan att ha läst era kommentarer är mina tankar så här. Återigen så är den judiska historien viktig. Åratal av förföljelse, dokumenterad på flera ställen, så är identiteten som offer också starkt förknippad med att vara jude. Att alltid vara utsatt för hat. Att vända på steken, och bli den som istället attackerar blir komplicerat för de här pojkarna, trots att det rör sig om hämnd (som annars brukar vara den starkaste drivkraften). En personlig fundering är om föräldrarnas roll här. Så fundamentalt annorlunda mot vad jag tänker som förälder. Kom barnen hem med blåtiror skulle jag reagera på ett helt annat sätt…

I novellcirkeln såg de flesta av oss novellen som ett inlägg i debatten kring hur våld föder våld. Att hämnas är inte alltid så lätt för de som vanligtvis är offren. Birgitta poängterade kopplingen till hur terrorism föds och göds, vilket blev en intressant diskussion. Vi funderade också över bakgrunden till att Antisemiten agerar som han gör, vilket till viss del framgår i novellen, samt de vuxnas ”frånvaro”.

De andra som deltar i novellcirkeln är:

och dagarna går
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle