Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Amor vandrar runt i Stockholm den där underliga dagen när någonting har hänt. Någonting fruktansvärt. Hans kompis Shavi ringer och undrar om han hört. Det har varit två explosioner i city. Efter det så ringer hans kusin Ahlem. Har han bytt det trasiga borrhuvudet än? Bäst att ge sig av in till city i alla fall. Säkrast att ringa Valeria, fast han inte ska. Han ska ju bete sig normalt. Och ringa sina bröder. För nu måste alla bete sig normalt. Inte sticka ut. Bara se ut och vara som alla andra.

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri kom ut 2012. Den föregicks av den här krönikan i DN som författaren skrev strax efter bombdådet 2010 i Stockholm. Boken har nyligen blivit pjäs, med premiär i januari 2013 i Malmö. Jonas Hassen Khemiri är en svensk romanförfattare och dramatiker. Han debuterade som författare 2003 med Ett öga rött. Flera av hans böcker har nominerats till och vunnit litterära priser. Hans egen hemsida hittar ni här.

Den här boken hade jag nog aldrig läst om jag inte sett intervjun med författaren i Babel i höstas. Jag blev helt fascinerad av det inslaget, av författaren och hans funderingar och väldigt lockad att läsa boken. Men sen har det bara legat som en idé någonstans i bakhuvudet. När jag senast var på biblioteket så gick jag spontant och letade efter den.

Jag ringer mina bröder är kort, endast 127 sidor, mycket glest skrivna. Det lockar till snabb läsning. Men det här är en bok som inte ska läsas för snabbt, då det står mycket mellan raderna. Det ryms så otroligt mycket. Under 24 timmar befinner vi oss inne i Amors huvud när han paranoid vandrar omkring i Stockholm, nästan konstant talande i telefon med någon.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. Det starka och effektiva språket. Förmågan att med små medel få fram många nyanser, väcka läsarens intresse. Han har nyttjat telefonpratandets dramaturgi väl, man kan verkligen höra samtalen och Amors funderingar. Karakteriseringarna av Amors vänner som olika grundämnen är fyndig. Jag fascineras av bilden det här ger av Stockholm, ett Stockholm som jag både känner igen och inte. Ett Sverige som jag både känner igen och inte. Den väcker frågor kring ondska, normalitet, att vara som andra, att inte kunna ”smälta in”, vem som är våra ”bröder”

Bokens korthet är både en styrka och en svaghet. Jag läser den för snabbt, trots försök att bromsa. Den är förrädiskt lättsam, och förlorar då också en del av sin kraft.

Den 26 mars kommer pjäsen hit till Sundsvall och då har vi tänkt gå. Det kommer att bli väldigt intressant att se vad man gjort av boken, om tankarna stärks och utvecklas i ett annat format eller inte.

Andra som bloggat om boken är Kulturbloggen, Bokmoster, och dagarna går, Den var bra, Mimmiemariesböcker, Mettes pocketblogg, Med en bok i solen, Jennies boklista, Bokgalleriet, Bokkarameller, Bookis och Enligt O.