Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind

En sommardag 1975. Jacke och hans tonårsdotter Veronica ska bege sig upp på Bålberget utanför Nyland i Ångermanland. Veronicas farmor, Jackes mamma, har just avlidit, och innan hon gjort det har hon berättat för Veronica om släkten. Hon har berättat om sägnen om de kvinnor som avrättades som häxor uppe på Bålberget på 1600-talet, och nu ska Jacke och Veronica ta jordprover för att se om det stämmer. Det som händer på 70-talet blir en del av Veronicas starkaste minnen och konsekvenserna följer henne ända in på 2010-talet.
En av de kvinnor som anklagades för häxerier i slutet av 1600-talet är Malin. Hon är en fattig kvinna som är gift med Erk och har dottern Segrid. Segrid är annorlunda och går sina egna vägar. Grannpojken Olof är en av de som fascineras av henne, ja han är mer eller mindre besatt. Hans fantasier tas på större allvar än han kunde ana, och när han på 1740-talet sitter och ska summera sitt liv så inser han vilka stora uppoffringar han fått göra. Allt för Sigred. Uppoffringar som fått konsekvenser för människor runt omkring dem och konsekvenser ända in i modern tid.

Vägen mot Bålberget från 2013 är Therése Söderlinds andra roman. Hennes första, Norrlands svårmod, kom ut 2010. Therése Söderlind är uppvuxen i Ångermanland men är nu bosatt i Uppsala. Häxprocessen som beskrivs i Vägen mot Bålberget har hänt i verkligheten – mer kan ni läsa här och här. Det är fascinerande och otäck läsning i sig!

För drygt en månad sen så skrev jag om Då tänker jag på Sigrid i En smakebit på søndag. Kort därefter fick jag ett mejl från förlaget med en förfrågan om jag inte ville läsa en annan av deras böcker. När det visade sig vara Vägen mot Bålberget blev jag själaglad! Jag läste Norrlands svårmod för två år sedan och tyckte mycket om den, så Vägen mot Bålberget stod på min önskelista.

Vägen mot Bålberget är en alldeles speciell bok och det här är ingen enkel recension att skriva. Jag vet inte hur jag ska börja. Eller sluta. Eller hålla mig kortfattad (eller i alla fall inte mer långrandig än jag brukar). Vägen mot bålberget är inte bara en bok. Den är en upplevelse. Ett epos. En resa.

Det här är en helt fascinerande bok. Therése Söderlind väver ett otrolig nätverk av berättelser, som egentligen är en enda berättelse. Men det är inte förrän boken är utläst som man som läsare kan summera, och inte ens då är allt klart och tydligt. I berättelsen lämnar hon lämnar små ledtrådar här och var, och när jag blir otroligt nyfiken, vill veta mer.

Språket är speciellt, det är både dialektalt och inte. Det är inte ett komplicerat språk, men det känns som om varje ord och mening betyder något. Hon målar bilder som omedelbart blir levande, det är som om jag är där. Det ångermanländska är framträdande (vilket i sig är ett plus för mig som finns geografiskt relativt nära) och det är mycket som har med glesbygdens och Norrlands speciella förutsättningar att göra.

Boken är uppbyggd med fyra olika berättarperspektiv från fyra olika epoker. Till att börja med får vi ta del av Jackes historia 1975. Sen hamnar vi 1674-75 och får lyssna till Malin. Sen är vi 2011 tillsammans med en nu 50-årig Veronica. Och tillsist får vi ta del av den nu gamla Olofs histora 1740. Samma personer återkommer i de olika historierna, ur olika persepektiv. Man får inte veta allt som hänt mellan, men man får små ledtrådar att klura på. Det är mycket skickligt gjort! Jag som gillar klara tydliga lösningar och summeringar blir ibland vansinnig på att få veta vad som ”egentligen hände”, men å andra sidan skulle väl inte boken leva med mig så länge om det inte fanns så många lösa trådar.

Min favorithistoria är Veronicas 2011. Den knyter an till 1975, det finns mycket jag kan se där, associera till. Berättelserna från 1600- och 1700-talet tycker jag inte klickar lika bra för mig. Dels så känns det som om det är ett modernt synsätt (fast egentligen vet jag ju inte hur de resonerade…). Dels är det enormt mycket elände, det är som om allt ska drabba samma personer, det finns inget slut, tillslut blir man avtrubbad. Det är bitar av de styckena, i synnerhet Olofs, och slutet på Malins, som jag hastläser, mest för att jag vill veta, vill förstå. Men å andra sidan behövs alla fyra delarna för att knyta ihop säcken, och styckena är bra skrivna.

En stor del av upplevelsen med den här boken är att få bli överraskad av vändningarna, att få hitta ledtrådarna, göra tolkningarna. Så mer om själva handlingen och mina synpunkter på den tänker jag inte ge här. Men om någon mer har läst boken och vill diskutera så hojta till!

Jag har ingen aning om vad som är ”god” litteratur och tycker inte det är så relevant. Men det här är en av de där böckerna som för mig blev en upplevelse, en värld i sig, en parallell värld till min vanliga. Det är som om jag nästan refererar Veronicas upplevelser och tankar som om de vore någon jag kände, innan jag komer på att jag ”bara läst det”. Så i mina ögon är det här en riktigt bra bok. Det är dock en bok som man behöver lästid för. Inte bara för de 590 sidorna, men också för att man behöver fundera och kunna sjunka in i boken. Det hade jag när jag läste den, och det bidrar säkert till upplevelsen.

Andra som bloggat om boken är Sladdertackans bokblogg och Jennies boklista. Det finns också ett intressant klipp från SVT här. Där hittar ni också autentiska bilder från Häxberget som Bålberget numera kallas.

Boken finns att köpa på Bokia, Adlibris och Bokus.

Boken är ett recensionsexemplar från Wahlström & Widstrand. Tack!

Omdöme: En norrländsk upplevelse, ett epos över tid och rum om hemligheter, lögner och sanningar.
Betyg: 5