ensmakebitSöndag igen, inte klokt vad fort tiden går. Den gångna veckan har vi haft lite sjukstuga här med ena barnet sjukt, men nu är hon på bättringsvägen. Vi har precis börjat vårt sportlov här uppe i norra Sverige. Barnen har döpt om det till läslov, och det är förstås inget som jag protesterar mot, även om jag nog tänker smyga in lite andra aktiviteter också. Efter en veckas vårväder så återkom snön igår och idag är det klarblå himmel och minusgrader. Än så länge inga planer för dagen, vi får se vad den bjuder på.

På bloggen blir det En smakebit på søndag som den norska bloggen Flukten fra virkeligheten håller i. Vi delar med oss av smakbitar från böckerna vi läser, och veckans bidrag hittar ni här.

I En smakebit på søndag för fyra veckor sen så skrev jag det här inlägget om Då tänker jag på Sigrid. Dagen efter så fick jag ett mejl från förlaget där de undrade om jag inte var intresserad av att läsa en bok av en av deras andra författare. Det visade sig vara Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind. Jag läste hennes första bok, Norrlands svårmod, och gillade den (mitt inlägg om den hittar ni här) så jag hade redan satt upp Vägen mot Bålberget på min önskelista och nu fick jag chansen att läsa den!

Boken handlar om Jacke och hans tonårsdotter Veronica som en sommardag 1975 tar sig upp på Bålberget i Nyland i Ångermanland. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Veronicas farmor har just dött och hennes berättelser om att de var släkt med häxorna fascinerar Veronica, en fascination hon behåller in i vuxen ålder. En av de som 1674 rannsakas för trolldom är Malin. Hon blev utpekad av den unga grannpojken Olof. Mer om boken kan ni läsa här.

Det är svårt att välja en rättvisande smakbit då den här boken utspelar sig i flera tidsplan men jag väljer en bit ur Jackes berättelse från början av boken, sid 23-24:

Mamma hade gillat blommigt och det skulle vara åt det röda hållet. Och det hadevagenmotbalberget funnits en tid när hon inte haft bruna nylonstrumpeben. När hon busat så mina kompisar inte vetat om de skulle våga komma tillbaka. Hon hade varit fräck i käften och rolig som bara den, men endast när hon hade ungar omkring sig. Så fort vuxna kom med i bilden skulle hon passa in och det gick avgjort inte bra. Mamma kunde inte tygla sin glädje på ett lämpligt sätt. Däremot verkade moster Nellys elaka tunga gå hem alldeles utmärkt i granngårdarna och jag kunde inte låta bli att jämföra. Varför var rolig sämre än giftig? Hur kunde det vara bättre att prata skit än att skratta gott?