Bröderna Lauritzen har slutfört sin utbildning till ingenjörer i Dresden och enligt dandyavtalet ska de nu jobba i Norge. Men den yngste brodern, Sverre, flyr istället med sin kärlek Albert till England för att träffa Alberts familj. Det visar sig att Albert är earl, närmar bestämt Earl Manningham, och arvtagare till ett stort gods på den engelska landsbygden. Albert och Sverre flyttar in i en specialinrett sidohus där de kan jobba med ingenjörsmässiga problem och samtidigt befinna sig nära Alberts familj utan att offentligt avslöja sin relation. Sverre övergår snart till att ägna sig allt mer åt sin talang som konstnär, ivrigt påhejad av bl.a. Alberts frisinnade syster Margie. De rör sig i Londons konstnärskretsar, t.ex. den kända Bloomsburykretsen. Men så kommer första världskriget och Sverres och Alberts värld hotas.

Dandy av Jan Guillou från 2012 är den andra delen av romansviten Det stora århundradet. Den första delen, Brobyggarna kom ut 2011. Jan Guillou är i botten journalist, men 1971 kom hans första roman och sedan dess har han publicerat ett 40-tal böcker.

Vid nägra tillfällen har jag gett mig på Guillous böcker men faktiskt funnit dem lätt långtråkiga. När jag däremot läste Brobyggarna så tyckte jag den var förvånansvärt underhållande (min recension hittar du här) men mycket av mitt intresse hade att göra med kopplingarna till Bergen och Gunnar Staalesens trilogi. När jag nu plockade upp del två i trilogin så hade jag inga större förväntningar, utan var ute efter något enkelt och lättläst. Och de kriterierna tycker jag att boken uppfyller.

Man ska inte förvänta sig några djuplodande analyser eller personteckningar, utan tvärtom är allt ganska schablonmässigt beskrivet. Detta skulle i vissa sammanhang kunna irritera mig. Men jag hade precis läst en ganska djuplodande bok och ville inte ha det, så det Dandy kändes som lättläst underhållning. Språket är enkelt vilket passar mig just nu. Även om jag var mindre intresserad av engelsk och fransk konst i början av 1900-talet än Norge under samma tidsepok så tycker jag Dandy är mindre tung än Brobryggarna.

Jag gillar blandningen mellan fakta och fiktion som Guillou får till. Genom att placera de fiktiva karaktärerna Sverre och Albert i utkanten av en grupp med verkliga personer så väcks mitt intresse för just Bloomsburygruppen. Att Virginia i boken är Virginia Woolf råder ingen tveksamhet men genom lite googlande så lär jag mig mer om vad gruppen står för och kan läsa mer om flera av karaktärerna i boken (Lytton Stratchey, Roger Fry, Vanessa Bell, Clive Bell, Duncan Grant). Jag gillar när han placerar in sina fiktiva karaktärer bland verkliga och på så sätt ”ändrar” dynamiken. Kopplingarna till fransk samtida konst roar mig också.

Personbeskrivning är däremot inte Guillous starka sida. Karaktärerna är underligt platta, de griper aldrig tag. Den som intresserar mig mest är systern Margie, men mer beroende på hur hon agerar än den person hon är, för det får man aldrig grepp om. Boken blir också lite hattig, de reser hit och dit utan att man egentligen förstår varför och vad författaren vill ha fram med just den beskrivningen.

Ytterligare en iakttagelse är att jag inser att jag har glömt detaljerna i Brobyggarna. Hade jag inte gjort det hade jag förmodligen ökat läsupplevelsen eftersom det finns tydliga kopplingar och referenser. Jag hade gärna sett att den här boken hade tagit oss längre in i 1900-talet. Det verkar bli en omfattande serie om Guillou ska täcka hela århundradet…

Andra som bloggat om boken är Flygarens bokblogg, Böcker emellan, Hedvigs bokhyllaBooks on my mind, Carolina läser, Kulturkonsument2012Kerstins bokblandningLyrans noblesser, Dagens bok, Bokhora och Flickvännerna.

Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris och Bokia.

Omdöme: Schablonmässigt men underhållande om det ”ljuva konstnärslivet” i England i skuggan av första världskriget.
Betyg: 3+