En utmaningsjunkies bekännelser

För ett tag sen så skrev Fabulerat ett mycket läsvärt inlägg om varför hon inte deltar i utmaningar. Det fick mig att tänka till, och sånt gillar jag! Varför tar jag på mig utmaningar? Uppenbarelsen kom när jag läste Enligt Os kommentar till samma inlägg. (Förresten – läs Enligt Os suveräna inlägg om att vara bokbloggare! och lägg särskilt märke till nummer ett…)

Jag är en listmänniska. På jobbet gör jag ”att göra listor”. Hemma finns listor för ärenden, för saker som ska göras i huset, saker jag ska komma ihåg. På datorn finns listor på böcker jag ska läsa, böcker jag är nyfiken på, blogginlägg jag gärna vill skriva. Jag ser inte saker i bilder, jag får struktur och helhetsbilden genom mina listor.

Är du listmänniska så nickar du förmodligen igenkännande. Är du inte det så har du antingen slutat läsa eller så tycker du jag låter fullständigt neurotisk. Det som är symptomatiskt för en listmänniska är att listorna skapar lugn och trygghet. Och lugn och trygghet är förutsättningar för lusten. En utmaning är inget annat än en förtäckt lista, och jag har plötsligt insett att det är därför utmaningarna ger mig läslust! Utan listorna så känner jag mig vilsen och stressad.

Nåväl, det här är min egen teori. Vissa av mina arbetskamrater skulle hävda att det beror på att jag är en tävlingsmänniska. Som vanligt är de förstås helt ute och cyklar.

I listornas tecken så har jag gjort en ny sida – Mina utmaningar. Det är en lista… Och ni hittar den här.