En utmaningsjunkies bekännelser

För ett tag sen så skrev Fabulerat ett mycket läsvärt inlägg om varför hon inte deltar i utmaningar. Det fick mig att tänka till, och sånt gillar jag! Varför tar jag på mig utmaningar? Uppenbarelsen kom när jag läste Enligt Os kommentar till samma inlägg. (Förresten – läs Enligt Os suveräna inlägg om att vara bokbloggare! och lägg särskilt märke till nummer ett…)

Jag är en listmänniska. På jobbet gör jag ”att göra listor”. Hemma finns listor för ärenden, för saker som ska göras i huset, saker jag ska komma ihåg. På datorn finns listor på böcker jag ska läsa, böcker jag är nyfiken på, blogginlägg jag gärna vill skriva. Jag ser inte saker i bilder, jag får struktur och helhetsbilden genom mina listor.

Är du listmänniska så nickar du förmodligen igenkännande. Är du inte det så har du antingen slutat läsa eller så tycker du jag låter fullständigt neurotisk. Det som är symptomatiskt för en listmänniska är att listorna skapar lugn och trygghet. Och lugn och trygghet är förutsättningar för lusten. En utmaning är inget annat än en förtäckt lista, och jag har plötsligt insett att det är därför utmaningarna ger mig läslust! Utan listorna så känner jag mig vilsen och stressad.

Nåväl, det här är min egen teori. Vissa av mina arbetskamrater skulle hävda att det beror på att jag är en tävlingsmänniska. Som vanligt är de förstås helt ute och cyklar.

I listornas tecken så har jag gjort en ny sida – Mina utmaningar. Det är en lista… Och ni hittar den här.

13 kommentarer

  1. Vad kul att du det blev ett tänkvärt inlägg, även om vi inte tyckte lika. Om det är någon tröst: på jobbet är jag listornas drottning. En skrivbok full med listor har jag där. Det kanske finns hopp?

    Gilla

  2. *skrattar igenkännande*

    Visst blir det ibland listor för listornas skull, framförallt när det gäller planeringen av sommarläsningen brukar det inte vara mycket som stämmer i slutändan. Men det är absolut inget jag lider av, jag är väl lite mindre pretentiös när det gäller listorna nu än för några år sedan. Alternativt skulle jag kunna säga att jag jobbat bort en del av min målmedvetenhet och tävlingsinriktning. (Nu fnös maken O högt och ljudligt i bakgrunden. Jag fattar inte varför? Bara för att jag är bättre på personlig utveckling än honom? Nu gjorde han det igen!?) 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.