En mycket omskriven bok på bloggar förra året var Marlene van Niekerks agaatAgaat. Den handlar om relationen mellan Milla och Agaat, men den handlar främst om Sydafrika och apartheid. Milla de Wet ligger 1996 på sin dödsbädd, förlamad i ALS, och sköts i hemmet av sin tjänsteflicka Agaat. De har en lång och komplicerad relation, ett ömsesidigt beroende som de egentligen inte vill erkänna. Vi får ta del av Millas tankar och hennes dagboksanteckningar från långt tidigare, om Agaat, om Millas man Jak och hennes son Jakkie. Och relationen mellan Agaat och Jackie. Mer om innehållet kan ni läsa här.

Efter att ha läst om boken så blev jag mycket nyfiken och satte upp den på min lista över böcker jag ville läsa. När den kom med i vår Bokcirkel på jobbet så blev jag riktigt glad och så fort jag hittade den i hyllan så tog jag den.

Boken är skriven ur Millas perspektiv, men varje kapitel är uppdelat i fyra ”berättarröster”. Det är Milla i slutet av sitt liv, när hon ligger förlamad i ALS. Det är berättelsen om Milla och Aagat berättad i tredje person. Det är Millas dagboksanteckningar, med början på 50-talet. Och så är det en fjärde, som jag tror är Milla när hon får diagnosen. De är skrivna på mycket olika sätt språkligt.

Boken är väldigt ordrik, med många liknelser, och många ord som står för sig själv. Det är stundvis drömskt, stundvis mycket konkret om lantbruk. Det är en salig blandning. Det skulle kunna passa mig. Men det gör det inte. Jag kommer helt enkelt inte in i boken. Associationerna fungerar inte för mig, de skapar inte bilder, de blir bara ord på ord. Jag trampar runt i ord på ord. Lantbruksdelarna tråkar ut mig. De kursiverade styckena förstår jag inte alls.

Historien om Milla och Aagat intresserar, och blir i sig en berättelse om apartheid av en sort jag inte läst tidigare. För mig framgår den bäst i styckena som är skrivna i tredje person. Men det räcker inte.

Så jag läste och läste. Vissa stycken så drogs jag in i deras historia, men långa bitar märkte jag att jag slarvläste, och läste okoncentrerat, för det blev bara ord. Efter fem dagars läsning och 368 sidor så insåg jag att jag bara hunnit drygt halvvägs och gav upp. Det här var inte min typ av bok. Tyvärr. Och ännu mer frustrerande är att jag inte förstår varför. ”Alla” verkar ju tycka den är bra? Inser också att jag verkligen hatar att ge upp böcker. Men jag orkade inte kämpa längre.

Andra som läst och tyckt om boken är Lyrans Noblesser, Bokmania, och dagarna går, Sagas bibliotek och Fabulerat.