Personliga reflektioner kring en självbiografisk berättelse

Författaren Kjell Eriksson har bl.a. skrivit en serie av deckare om tio böcker. En av huvudpersonerna är kriminalpolisen Ann Lindell. Serien utspelar sig i Kjell Erikssons barndomsstad Uppsala. Jag har läst samtliga böcker i serien och tyckte mycket om dem. De är intressanta och ger dessutom en i mitt tycke nyanserad bild av Uppsala som är en stad med ”två sidor”. Å ena sidan den akademiska med det traditionstyngda universitetet. Å andra sidan arbetarnas Uppsala. Två sidor som alltför sällan förenas, men för en polis kommer man naturligtvis i kontakt med bägge sidorna. Det är en prisbelönt serie som översatts till flera språk.

När jag läst bra böcker av en författare så blir jag nyfiken på personen bakom. Vem är det? När det då kommer en ”självbiografisk berättelse” som Simma i mörker av Kjell Eriksson så blir jag förstås nyfiken på att läsa. Jag har tidigare här på bloggen uttryckt mina funderingar kring biografier. Det tangerar vad som är fiktion och vad som är sanning, vad tror man är det ena eller det andra, och vad är värdet av det ena eller det andra. Man vet aldrig om det är författarens verklighet eller om det är den bild författaren vill förmedla, som kanske är ”verklighet” ur fiktionens sida.

Boken Simma i mörker blev för mig en stor besvikelse. Mitt största problem med vinklingen är det ständiga ”vi och dom”. Jag är allergisk mot sådant i verkliga livet, och det blir inte bättre i en bok, och i synnerhet inte en biografi.  Det är vi, underklassen, arbetarna, de hederliga och goda. Det är dom, överklassen, de intrigerande, de snobbiga och de ytliga. För att inte tala om elaka. Utan undantag. Om någon av ”dom” försöker ta steget mot ”oss” är det falskt och ”vi” genomskådar det alltid. Samtidigt så beskriver han sitt förakt för de som föraktar andra människor baserat på deras bakgrund. Han föraktar överklassen för att de föraktar underklassen, men han reflekterar inte över sitt eget förakt. Han tar ställning mot rasism genom att han reser sig och går när grannarna talar föraktfullt om invandrare. Mitt andra (och kanske lika stora) problem är att det blir människoförakt rätt igenom. Alla är inte lika värda i hans text, vilken blir en absurd konflikt mot hans politiska ställningstagande.

Ännu svårare har jag för personangrepp. Om sonen till rektorn för universitetet (givetvis lätt identifierad för alla som kan googla) så skriver han ”Idag är skitstöveln också professor, söderut som tur är, så jag slipper se fanskapet på stans gator.” Om Kerstin Ekman: ”Jag har läst henne, ibland med stort nöje, men vid andra tillfällen har jag märkt den lite skitnödiga, finkulturella ton som finns så tydligt i Grand final.” Han fortsätter med att raljera över när Ekman beställer aftonklänningar.

Jag upplever boken som sanslöst hoppig, jag hänger inte med. Kapitlen har teman som är svåra att greppa. De hoppar i tid och jag har svårt att följa med hur de hänger ihop. En del personer nämns med namn, andra med bokstäver. Förmodligen för anonymiteten, men författare N tror jag mig kunna identifiera. Barnen, hur många har han? En son, Björn, nämns ofta. Dottern Maria på de sista sidorna. I förbifarten nämns fem döttrar. Hoppande mellan olika kvinnor som också är svårt att hålla reda på och förstå. Ibland undrar man varför han nämner en del av dem överhuvudtaget. Vännen K förstod jag aldrig hur hon dök upp och kom från. Ja, det finns flera exempel. Detaljer, men underlättar inte läsningen.

Det finns några definitiva ljuspunkter. Beskrivningarna av föräldrarna är nyanserade men kärleksfulla. Deras livshistoria är oerhört intressant, och där kunde han dessutom ha tagit avspark kring sin egen klassresa, som han alls inte analyserar. Hur han går från en arbetarpojk till ägare av en villa i Bergsbrunna och en person som har möjlighet att resa utomlands. Då och då lyser också humorn igenom, som beskrivningen av en litterär debatt i Paris.

Slutligen kanske jag också behöver poängtera att det här inlägget uttrycker mina känslor för boken. En bok som jag inte alls vet om den beskriver sanningen eller inte. Kanske det bara är en författares vinkling. Och det är mina egna, helt subjektiva åsikter om en bok.

Läs hans deckare! Där finns kluvenheten i Uppsala, motsättningarna, det uppländska, arbetarperspektivet. Allt finns där, klassernaoch konflikterna, men i en annan form, sammanhängande och utan människoföraktet.

Betyg: 1 (fast jag läste klart den)

PS Trots mina reflektioner så riktar jag ett tack till förlaget som skickade mig ett recensionsexemplar