Den lilla flickan anländer till Sverige med sin mamma och pappa. De har flytthonarintejag från Iran och kommer nu till landet där man får vara fri och vem man vill. De placeras i Fabriksorten, i en lägenhet i ett högt brunt hus med orangea balkonger. Pappan är nöjd, han sliter och försöker anpassa sig till det svenska. Här kan man bli precis vem man vill trummar han in i den lilla flickan, bara man arbetar hårt. Mamman är besviken, men tar sig såsmåningom ur sin passivitet och arbetar hårt hon också. Men när hon lyckas så vaknar monstret. Monstret som flickan vet gömmer sig i pappan. Och det är flickans uppgift att medla. Hela tiden. I skolan så jobbar hon hårt och når alla målen. Fast lärarna förstår inte, hon med sin bakgrund borde ju inte kunna så mycket. Till slut har den lilla flickan vuxit upp till en ung kvinna som kommer in på Elitskolan, där hon dessutom får den mest åtråvärda posten, kårordförande. Men alla är inte nöjda. Och passar in, det gör hon inte riktigt.

Hon är inte jag är Golnaz Hashemzadehs debutroman, som kom ut i år 2012. Golnaz Hashemzadeh är född 1983. 2004 blev hon vald till kårordförande på Handelshögskolan, som den åttonde kvinnan och den första med invandrarbakgrund. Hon är en av två som driver föreningen Inkludera Invest.

Hon är inte jag fick jag av Monika på Bokia i Sundsvall som tyckte att jag borde läsa den. Tusen tack för det! För det här är fantasiskt bra.

Det finns så mycket som är bra med boken. Språket är helt fascinerande, jag dras in i det, tumlar runt i hennes verklighet och kommer ut yr och andfådd och vet inte var jag befinner mig. Jag ÄR på Fabriksorten, i Blatteland, på Elitskolan, på Firman och det är som att vakna upp efteråt.

Hela historien är intressant, om pappans otroligt starka längtan efter att utnyttja friheten i Sverige till att bli något. När han själv möts av hinder så överför han sina ambitioner på dottern som förtvivlat försöker leva upp till sina föräldrars förväntningar, men möter samma motstånd, fast mycket mer subtilt. Det gör ont när man läser det, för föräldrarna vill ju så väl.

Fascinerande är beskrivningen av dotterns, ”dokhtarams”, inre konflikter som står i motsats till vad de som ser henne utanför ser. Det är mycket skickligt beskrivet. Dessutom får man en bättre förståelse för vårt samhälles inbyggda konflikter kring invandrare och ambitionen att alla ska vara lika. Min absoluta favoritdel är när hon befinner sig i Blatteland. Där är konflikten mellan det inre och vad människorna omkring tror sig se som allra tydligast.

Jag blir frustrerad över att inte veta vad som är sant eller inte, för på något sätt så tror man att det här är Golnaz egen historia, att det är en biografi. Men så enkelt är det inte. I en intervju säger hon så här: ”Flickans resa överensstämmer väl med min egen, från flykten via Fabriksorten till Elitskolan och Firman. Men resten – karaktärerna, situationerna, dialogerna – är fiktiva, och baserade på observationer, idéer och känslor jag plockat upp längs vägen. Men jag kan ställa mig frågande till om någonting litterärt egentligen kan kallas helt påhittat eller helt sant. För mig är fiktionen ett verktyg för att förmedla tankar och frågor om verkligheten.”

Egentligen hade den här resencionen kunnat skrivas så här: Rekommenderar starkt att du läser den här boken!

Omdöme: Omtumlande och fantastiskt om ambitioner, krav, kärlek och samhällets syn på dig och mig.
Betyg: 5

Annonser