Lasse sitter ensam i sin lägenhet framför sin skrivmaskin. Nu ska han skriva den där boken som ska ge honom revansch. En deckare. Boken som ska visa att han är något att räkna med, inte bara en misslyckad konstvetare. Framförallt är det sin f.d. chef Carl-Johan Broman som han ska visa.

Lasse skriver och minns. Minns hur det var när han var gift med Olga, när hans söner Mats och Markus var små. Numera kommer sönerna bara förbi då och då. Den försiktiga Mats som vill vara till lags, och Markus som mest tänker på att tjäna mer pengar och som inte alls vill handla mat åt pappa. Efterhand så glömmer Lasse om han handlat eller inte, om han ringt sina söner, vilken dag det är. Han inser att något är fel och tar sig till läkaren. Där får han diagnosen Alzheimer.

Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutroman, utkommen 2012. Manne Fagerlind har innan han blev författare arbetat inom hemtjänsten, som språklärare och nu som systemutvecklare.

Vid ett biblioteksbesök så stod boken där. Boken som jag läst om på diverse bloggar och tidningar. Så den fick följa med mig hem. Sen låg den där ett tag. Men som tur var så läste jag den tillslut.

Berg har inga rötter är en intensiv bok som Alzheimer ”från insidan” men som ändå också lyckas få fram en hel del av omgivningens reaktioner. Historien vindlar sig fram i Lasses alltmera luddiga minne, där fantasi och verklighet såsmåningom inte går att skilja åt, där berättelsen om Lasses liv ändras allt efter hand.

Författaren har lyckats på många sätt. Språket är lätt och flyter bra, som läsare leds man allt längre in i Lasses värld, utan att man riktigt vet hur det går till. Ibland blir jag frustrerad, undrar ”jamen vilken historia är sanningen då?” eller undrar ”är det verkligen så här att ha Alzheimer?”.

Ett exempel på hur man blir förvirrad som läsare är historien om Lasses arbetsliv. Till att börja med så blir jag vansinnigt arg när jag läser de styckena, för mobbing på arbetsplatsen (ja, mobbing överhuvudtaget…) är något jag går igång på. Men allt eftersom historien ändras så blir jag mer osäker. Hur var det egentligen? Hur mycket var det i Lasses huvud det hela hände? Underligt! Det är också intressant att se hur Lasses minnen ändras och på så sätt ger en annan bild av honom som människa.

Det är också en väldigt plågsam bok att läsa, det är ibland som jag inte riktigt klarar av det. För det är en stor skräck, att sakta glida in i dimman, och tappa kontrollen över livet och samtidigt ibland vara medveten om att det är det som händer. Eller att stå utanför och se sin älskade tappa greppet. Samtidigt är det också det som är bokens styrka, att författaren får mig att  köpa att det är så här det är att ha Alzheimer. Och då spelar det kanske inte så stor roll vad som är sanning eller inte, för i Lasses värld är det sanning.

Andra som bloggat om boken är: Bokbiten, Enligt O, Boktokig, Breakfast bookclub och i min bokhylla.

Betyg: 4
Omdöme: Roman som berör om Alzheimer från insidan, där minnen glider iväg och lever sitt eget liv