”Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken” av Jonas Gardell

Rasmus växer upp i Koppom, Värmland. Hela sin uppväxt känner han sig annorlunda och längtar efter att dra därifrån. Direkt efter gymnasiet så åker han till Stockholm. Redan när han kliver av tåget på Centralstationen vet han att här kan han vara sig själv. Han kan vara Rasmus som dras till andra män.
Benjamin växer upp som Jehovas vittne i en familj där sammanhållningen, tron och lojaliteten betyder allt. En kväll när han vandrar runt i Stockholm och sprider Jehovas budskap så knackar han på hos Paul. Allt som Benjamin levt efter ställs på ända. Julaftonskvällen 1982 träffas Rasmus och Benjamin hemma hos Paul och livet förändras för alltid för dem.

Rasmus, Benjamin, Paul och deras vänner är homosexuella i början av 80-talet i Sverige. De dras till Stockholm där de kan vara sig själva. Men fortfarande så möts de av fördomar som genomsyrar hela det svenska samhället. Någonstans ute i världen så börjar unga män dö i underliga sjukdomar, men ingen tror att det kan hända i Sverige. Tills det en dag gör det.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken är den första i en trilogi av Jonas Gardell. Under 2013 kommer den andra delen, Sjukdomen, och den tredje delen, Döden, ut. Jonas Gardell är författare, komiker och dramatiker. Han är också homosexuell och sen många år tillbaka lever han med sin partner Mark Levengood. Trilogin är en skönlitterär beskrivning av vad som hände Jonas och hans vänner i Stockholm och Sverige under 80-talet.

Torka aldrig tårar utan handskar har blivit oerhört omtalad i media, på webben, i sociala media, TV, radio och tidningar. Det har knappt gått att undvika att känna till att boken kommit ut. Under 2012 kommer den även som TV-serie. Jag har inte läst något av Jonas Gardell tidigare och blev riktigt nyfiken på boken. Inte minst för att den också är en historieberättning om något som vi inte får glömma bort.

Boken är både vacker och skrämmande. Det finns en innerlighet i beskrivningarna, en varm kärlek, men också en domedagsstämning. För man ”vet” ju hur det ska gå. Gardell är också mycket skicklig på att beskriva utanförskap. Boken är uppbyggd med kapitel som utspelar sig vid olika tidpunkter. Dels 1982, dels under Rasmus och Benjamins barndom, dels längre fram i tiden när aids slagit till. Dessutom är mer rena faktakapitel insprängda. Det sistnämnda har fått viss kritik i media men jag tycker det är en av styrkorna i boken.

Benjamins och Rasmus historia är vacker men förspelet till den förmår inte riktigt hålla min uppmärksamhet hela tiden, i synnerhet Rasmus försök att vänja sig vid Stockholm eller den ibland långrandiga analysen av konflikten med tron för Benjamin. Därför uppskattar jag faktadelarna som ger ett extra perspektiv.

Hela boken får mig att fundera och försöka sätta det i ett personligt perspektiv. Jag är bara fyra år yngre än Rasmus i boken, och växte upp i Uppsala. Flera av samtidsfenomenen som de upplever är också de jag upplevde, men jag blir om och om igen plågsamt medveten om att jag växte upp i en helt annan värld och under helt andra förutsättningar. Den totala aningslösheten och rädslan för aids minns jag, alla varningar vi ungdomar fick, alla sätt man trodde det kunde smitta på. Men ingen belade mig någonsin med någon skuld.

Jag håller med Jonas Gardell om att det här är samtidshistoria som vi inte får glömma. Samtidigt så tycker jag att vi måste de kommande generationerna växa in i något annat. När jag läste boken försökte jag förklara för vår 12-åriga dotter vad den handlade om. När jag försökte förklara alla fördomar som fanns om homosexuella så var hennes fråga ”va, varför då, vad konstigt att man tyckte så”. Och det var inte lätt att förklara.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts. Tack!

Väldigt många bokbloggare har skrivit om boken och här är ett litet urval: Eli läser och skriver, C R M Nilsson, Fíktiviteter, Enligt O och och dagarna går.

Betyg: 4
Omdöme: Angeläget och innerligt om att vara homosexuell i Sverige i början av 80-talet.