Igår kunde man på ledarplats i Upsala Nya Tidning hitta följande inlägg: Livsnödvändig läsekonst.

Ledaren ger upphov till några personliga reflektioner. Jag kan hålla med om en del i ledaren.  Oron om att det läses färre böcker, och oron över att det är en ”klassfråga”. Eller snarare, att vi inte kommit längre i utvecklingen. För nog har läsandet alltid i hög grad varit kopplat till ”klass”/inkomst?

Men det som jag inte håller med om är den oro ledarskribenten ger uttyck för i följande: Samtidigt som den sammanlagda läsningen av skönlitteratur sjunker, tar nämligen den lättare underhållningen en allt större del av kakan. Klassiska verk och krävande romankonst lyser med sin frånvaro – topplistorna över sålda böcker har blivit rena mordkatalogen.

Svenska Dagbladets kulturbilaga lät nyligen trycka en lista över de mest sålda skönlitterära böckerna 2010, med namn som Lars Kepler och Dan Brown. Den kunde jämföras med en topplista över de mest lästa författarna sex decennier tidigare, under 1949, där vi i stället hittade storheter som Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Selma Lagerlöf…

Min fråga är. Varför är detta ett problem? Varför anses det ”sämre” att läsa deckare från 2000-talet än böcker från början av 1900-talet? I samma anda så undrar jag varför man anser det skämmigt att läsa romance eller chick-lit på bussen? Varför resonerar vi så?

Jag tror vi måste inse att läsandet inte ser ut som det gjorde för sex decennier sen. Eller ännu längre sedan. Utbudet är annorlunda. Helt nya genrer har dykt upp. Vi hittar nya vägar.

I mitt tycke är det viktigt att vi uppmuntrar barn och ungdomar ATT läsa. Inte försöker styra vad de läser. En Kalle Anka kan vara första steget mot större upplevelser. Fantasy växer sig större och större bland ungdomar (och vuxna). Utan att tveka kan en 11-åring läsa 1000 sidor Harry Potter. Ska man då säga ”varför läser du inte hellre Selma Lagerlöf?”.

Jag tror att läsandet kan börja hursom. För en del leder det sen vidare till de klassiska verken. För andra så leder det vidare till deckare. Men i båda fallen leder det till ett utvecklat ordförråd, en minskad rädsla för det skrivna ordet och en tillgång till fantasi och andra världar. Att lägga en värdering, ett mindervärdeskomplex för de som väljer det man tycker är ”fel” sorts litteratur tycker jag motverkar hela syftet.

Vad tycker du? Har du andra debattartiklar eller länkar du vill tipsa om? Skriv gärna en rad i kommentarsfältet.