Mellan 18 maj och 18 juni har Enbokcirkelföralla ordnat s.k. bokbloggsprat om boken Jellicoe Road av Melina Marchetta. Den handlar om Taylor har övergivits av sin mamma och hamnat på Jellicoe Internatskola.

Boken har omskrivits som en av de bästa ungdomsböckerna på länge, som t.ex. i den här artikeln i Svenska Dagbladet. Jag hade turen att vinna den i en utlottning hos Lingonhjärta, men först för några dagar sedan kom jag igång att läsa den.

Det här är mina funderingar efter att ha läst ungefär hälften:

Flera som börjat läsa den och kommenterat i bokbloggspratat har sagt att de varit förvirrade i början. Och i viss mån håller jag med. Det är många personer och namn, men det stör mig inte, för de trådarna brukar kunna knytas ihop i slutet.

Mer förbryllande för mig, halvvägs in i boken, är hoppen mellan minnen (både Taylors egna och de i manuskriptet Taylor läser), drömmar och verklighet. I synnerhet som verkligheten ter sig bisarr.

Jag förstår mig alls inte på kriget mellan skolan, kadetterna och ”jellisarna”. Vad är det för ”verklighet”? Var befinner sig de vuxna i boken?

Men trots en viss inledande (kan man säga så när man läst hälften?) skeptisism så kommer jag definitivt att läsa vidare.