”Varför kom du inte före kriget?” av Lizzie Doron

Helena överlever Förintelsen och bor med sin dotter Elisabeth i Tel Aviv. Vad än Helena gör så styrs hon av sina erfarenheter, sitt bagage. Handlingar som kan tyckas obegripliga för omgivningen, inte minst grannarna, har sina förklaringar.  Varför kastar egentligen Helena presenterna från Elisabeths Bat Mitzva genom fönstret? Varför blonderar Helena sitt och även sin dotters hår under alla åren? Allt har sin förklaring…

”Varför kom du inte före kriget” är en bok av den israeliska författaren Lizzie Doron, den första i en självbiografisk triologi. Lizzie Doron är journalist och författare, som också varit aktiv i den israeliska fredsrörelsen.  Boken kom ut 1998 med titeln Lama lo bat lifne ha-milchama?, och kom ut på svenska 2011. Boken är numera obligatorisk läsning i alla israeliska skolor. Den andra boken i serien, ”Min mors tystnad”, har precis kommit på svenska.

Genom en serie av minnesbilder från sin uppväxt under 60-talet tillsammans med händelser efter mammans död på 90-talet tecknar Lizzie Doron en bild av en människa som visserligen överlevt Förintelsen fysiskt men som är helt definierad av sina upplevelser. Helena lever i det förflutna, och de släktingar som inte överlevde är i högsta grad närvarande i hennes liv. Helena är en stolt, uppfinningsrik, fantasifull människa som inte är helt lätt att ha som mamma. För att inte förstöra upplevelsen för er så kommer jag inte att beskriva de olika scenerna i detalj. Men min personliga favorit är nog historien om teckningsläraren. Eller om presenterna till Elisabeths Bat Mitzva. Eller…

Boken stod där i hyllan på biblioteket och trots att jag har gott om böcker att läsa så fick den följa med mig hem. Jag hade ju läst så positivt om den på flera bokbloggar! Och att jag gjorde det valet ångrar jag inte en sekund. Boken är finstämd, kärleksfull och mycket mycket tankvärd. Lizzie Dorons förmåga att genom små exakta scener från sin uppväxt och tiden efter sin mors död beskriva och förklara händelser är njutningsfull. Hon får moderns till synes galna infall att bli logiska, och man kan som läsare först undra och förfasas (och le en smula) för att när kapitlet är slut tycka det är fullständigt solklart varför Helena och människorna runt henne reagerar som de gör. Att det dessutom finns så mycket allvar i botten gör boken ännu bättre. Jag funderar också på den otroliga skillnad mellan denna fina men så ärliga och kärleksfulla skildring av en mamma med alla hennes fel och brister och den bekännelselitteratur där man anklagar sina föräldrar som är så vanlig, med Felicia Feldts bok som ett modernt exempel.

Boken är mycket tunn och jag läste ut den snabbt, men det finns mycket att reflektera över under tiden. Den är både sorgsen och glad på samma gång och jag har aldrig läst något liknande. Ser fram mot att läsa den andra delen, Min mors tystnad, men den har inte kommit till vårt bibliotek ännu!

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken: och dagarna går, Enligt O,  Bokmania, Beroende av böcker och Lyrans noblesser.

Omdöme: En eftertänksam, lågmäld och kärleksfull skildring av en överlevare.
Betyg: 5