Idag är det recensionsdatum för ”Innan jag brinner” av Gaute Heivoll. ÄNTLIGEN har den kommit på svenska!

Jag läste ”Før jeg brenner ned” i somras och det var en av 2011 års stora läsupplevelser för min del. Det är också en av de där böckerna som levt kvar hos mig långt efter läsningen  vilket är ett gott betyg till en bok. Den var finstämd med många lager. Boken har också en speciell betydelse för mig, det var den sista min pappa läste i sin helhet och han rekommenderade att jag läste den. Vi hann också med att diskutera den så som vi diskuterat så många böcker genom årens lopp.

Så här skrev jag då (hela inlägget finns här):

Den 4 juni 1978 döps nyfödda Gaute Heivoll i Finsland utanför Kristiansand i södra Norge. Samtidigt härjar en pyroman  i bygden där Gaute och hans föräldrar är bosatta. Vem är det som är pyromanen? Och varför? Redan nästa dag kommer allt att vara över men det vet inte innevånarna i  bygden som lever i skräck. Gaute växer upp och flyttar till Oslo, där han såsmåningom blir författare. Många år senare återvänder Gaute till hembygden för att skriva om sin uppväxt, sin far och hans bortgång och inte minst historien om pyromanen.

Boken är uppbyggd med två parallella historier som vävs in i varandra. Dels är det historien om pyromanen. Vi får möta brandchefen Ingemann, hans hustru Alma och deras enfödde son Dag. Vi får också möta Johanna och Olav, vars hus bränns ned av pyromanen, musiklärarinnan Teresa och Alfred. Dels är det historien om Gaute, hans föräldrar – i synnerhet pappan som insjuknar i cancer och dör när Gaute är i 20-årsåldern – och hur Gaute åter kommer till bygden och får veta mer om vad som hände de där dagarna 1978.

Gaute Heivoll är en ung norsk författare som skrivit romaner, noveller, dikter och barnböcker. ”Før jeg brenner ned” belönades 2010 med Bragepriset, Norges motsvarighet till Augustpriset. I boken väver Gaute Heivoll en skicklig väv mellan nutid och dåtid (främst 1978 och 1998). En del av spänningen ligger i historien om pyromanen och även om man ganska tidigt kan förstå vem det är så låter han bakgrunden sakta växa fram. Den starkaste delen är i mitt tycke dock beskrivningen av relationen mellan Gaute och hans far. När han beskriver sin egen kluvenhet inför fadern och sjukdomen skriver han hur han utåt är som vanligt men ”i virkeligheten drev jeg stille utover”.

”Hvem er det vi ser når vi ser oss selv” skriver han på flera ställen, vilket på sätt och vis binder samman historierna kring självbild och relationen föräldrar-barn. Det fick mig också fick mig att reflektera både en och två gånger. Boken har ett fint språk, är både tänkvärd och spännande, och förmedlar både det norska och det tidstypiska.

En reflektion kring titelns översättning till svenska (resten av boken kan jag ju inte säga något om) – får den samma dubbeltydighet som originaltiteln har?

Några andra som har skrivit om boken är:  och dagarna går, Annika Koldenius och Henrik Elstad i Litteraturmagazinet.

Läs och njut!