Visby, juli 2009. Glaskonstnären Julius Hartman försvinner spårlöst från sjukhuset där han är intagen för behandling. En bekymrad sköterska ringer hans enda släkting, brorsonen Tomas Hartman, som också är polis. Ärendet kan knappast betecknas som högprioriterat, men Tomas Hartman kan inte släppa tanken på Julius och hans fru Angelika som sedan länge är död. Julius var i sin tid en känd glaskonstnär, fascinerad av alkemi.  Tomas släpper inte tankarna på Julius ens när han åker tillsammans med sin fru Marianne och sin kollega Maria Wern till Kosta Boda Art Hotel för att vila sig. Vid ett morgondopp i poolen så upptäcker Tomas och Maria ett lik i en av glaskistorna som finns som dektoration. Tomas, som mått dåligt ett tag, tas in på sjukhuset. När ytterligare ett lik hittas på Gotland så dras Maria och hennes poliskollegor också officiellt in i fallet. Maria tror att det finns kopplingar mellan morden och Julius Hartmans försvinnande. Men det är inte lätt att övertyga den nya chefen, Patrik Hedlund, som Maria känner väl sen förut.

Alkemins eviga eld är Anna Janssons tolfte bok om Maria Wern och hennes kollegor. Den första boken om Maria Wern, Stum sitter guden, utkom 2000. Anna Jansson är sjuksköterskan som sadlade om och blev författare och hennes böcker har i Sverige sålt i mer än 1,5 miljoner exemplar, och har även filmatiserats. Boken är utgiven i maj 2011 av Norstedts.

Det finns något speciellt med långa serier av deckare där man får möta samma personer om och om igen. Jag kan inte låta bli att lockas att läsa ”bara en till”. Och ibland bli besviken, för det är ingen lätt uppgift en författare tar på sig. Man måste ha ett spännande mysterium, samtidigt som man måste låta de återkommande karaktärerna utvecklas. Anna Janssons serie om Maria Wern tillhör de serier som jag fastnat för efterhand. Jag var inte helt frälst av de första böckerna, men sen tyckte jag det kom ett antal som var riktigt bra. Nu var det ett tag sen jag läste en Maria Wern, så det var med viss nyfikenhet jag grep mig an boken. Och med vissa förväntningar.

Alkemins eviga eld har sina fördelar. Att man som trogen läsare får lära känna Tomas Hartman, och delvis Erika, lite bättre är ett plus, för lite less är man på Maria Werns eviga strulande privatliv. Vissa av de bitarna är riktigt bra skrivna. Personligen störs jag lite av att se Eva Röse framför mig när jag läser om Maria Wern, men det är knappast författarens fel!

Men mysteriebiten då? Tja, ärligt talat så märker jag att jag ledsnar på de långa beskrivningarna av alkemin och glaskonsten. De fångar mig inte alls, trots att jag vid besök på glasbruk varit väldigt fascinerad av hantverket. Och så är vi här igen, vid ondska. Det onda och grymma sättet att mörda, utan att man som läsare egentligen får en förklaring till varför. Det är som om säcken knyts ihop lite för snabbt. Men kommer jag att läsa mer om Maria Wern? Jodå, det kommer jag. För nyfiken är jag på henne och de andra poliserna.

Ett urval andra bokbloggar som bloggat om boken är Fru Es böcker, En bok om dagen, Bofink och Tankar från en samlares hjärna.

Omdöme: En envis Maria Wern går sina egna vägar i jakten på en mördare besatt av alkemins hemlighet.
Betyg: 3+