Torsdagen den 4 april 1968 ljuder plötsligt ett skott från tredje våningen i ett hus vid Krebs´ gate i Oslo. Grannarna är snart på plats utanför lägenheten men dörren är låst. När polisen Kolbjørn ”K2” Kristiansen tar sig in i lägenheten hittar han en man skjuten till döds, men mordvapnet finns inte på plats. Vem har lyckats skjuta mannen, och sen ta sig därifrån osedd? Det visar sig snabbt att endast de boende i huset kan ha haft möjlighet att utföra mordet. Vem är det och varför?

Mordoffret hette Harald Olesen och var en känd motståndshjälte från kriget och senare stadsråd. De övriga boende i huset som alla är misstänkta är en amerikansk diplomat, ett ungt par med en liten son, en ung svensk studentska, en äldre taxichaufför, en funktionshindrad 39-åring samt vaktmästarens fru. K2 börjar förhöra de misstänkta för att hitta motiv och bekräfta eventuella alibin. Till sin hjälp får han oväntat en ung mycket intelligent kvinna som inte är polis, professorsdottern Patricia Louise Borchmann, som är rullstolsburen sen en olycka i ungdomen. Tillsammans lyckas de sakta men säkert hitta motiv hos flera av de boende. Motiv som går ända tillbaka till krigsåren.

Menneskefluene” är Hans Olav Lahlums debutbok i kriminalgenren och den första i en serie om polisen Kolbjørn ”K2” Kristiansen och hans medhjälpare Patricia Louise Borchmann. Den utkom 2010. Ytterligare två böcker i samma serie, ”Satellittmenneskene” och ”Katalysatormordet”, har kommit ut. Hans Olav Lahlum är historiker och författare som debuterade 2007 med ”Oscar Torp, en politisk biografi”.  Han har tidigare skrivit politiska texter och biografier, och detta är hans första deckare. Menneskefluene är i Norge utgiven på Cappelen Damm. Jag har inte sett boken eller några andra av Lahlum översatta till svenska.

”Menneskefluene” är något, bland dagens deckarflöde, så ovanligt som en klassisk pusseldeckare, à la Agatha Christie. Vi har ett begränsat antal misstänkta som kan ha begått brottet och dessutom har vi ”det slutna rummet”. Boken är snyggt uppbyggd med ett kapitel per dag, och ett antal underkapitel, ofta ett per misstänkt. Brottet utspelar sig på 60-talet och hela boken är skriven i ett gammaldags ganska formellt språk och formulerat som någon som skrivit ner händelserna i efterhand.

Jag såg ”Satellittmenneskene” förra året i en bokhandel i Norge, men tyckte den var för dyr. När jag nu hittade ”Menneskefluene” i pocket slog jag till. Boken är spännande, inte tu tal om saken. Jag läser och läser för jag vill ju veta mer om vem som har utfört brottet. Och det är väldigt spännande. Men samtidigt är det som om det inte riktigt räcker till. Jag har svårt att sätta fingret på det, men utöver själva ”vem-har-gjort-det-spänningen” så innehåller inte boken så mycket mer. Kanske det är det gammaldags språket. Kanske jag inte är tillräckligt insatt i norsk politik och historia, i synnerhet under krigsåren, för att uppskatta allt. Men personteckningarna känns inte särskilt levande. Att en polis på det här sättet tar hjälp av en civil är förstås en helt litterär konstruktion som gör det ännu mer orealistisk. En mindre språklig detalj – användes ”funksjonshemmede” i norska redan på 60-talet? I svenska blev väl funktionshindrad vanligt långt senare än så. En av de mest intressanta sakerna är efterordet om Lahlums släkting Dagmar Lahlum (halvsyster till hans farfar), som var dubbelagent under kriget, vars levnadshistoria har inspirerat honom att skriva den här boken.

Trots en del negativa synpunkter kan jag tänka mig att läsa någon mer bok av Lahlum framöver om jag har lust att läsa en spännande pusseldeckare. Boken är mycket lättläst, och det tror jag den är även för svenskar som inte brukar läsa så ofta på norska.

Omdöme: Lättläst klassiskt uppbyggd norsk pusseldeckare med referenser till norsk historia under 60-talet och krigsåren.
Betyg: 3+