När en av delägarna i företaget The Chinese Wall under mellandagarna misshandlas svårt på sitt jobb blir åklagaren Olle Lundqvists specialteam inkallade för att utreda, trots att de är specialiserad på mordutredningar. Den äldre och luttrade Torsten Ehn och den unga och välklädda Augustin Madrid börjar utredningen,  och till sin hjälp har de åklagarsekreterare Marianne Jidhoff.  VDn för the Chinese Wall, Nils Burehorn, och de övriga anställda är alls inte särskilt tillmötesgående och inte heller den misshandlade, Fredrik Palmgrens fru och ex-fru kan hjälpa teamet att förstå vad varför misshandeln ägt rum. Allt eftersom utredningen fortskrider blir teamet mer och mer övertygad om att Nils Burehorn och hans familj, frun Amy och sönerna Theodor och Pontus, döljer något. Under tiden brottas alla i teamet med sina egna personliga problem. Marianne fascineras och attraheras oväntat av den nya museichefen Frank, Torsten har problem med sin tonåriga son Noah och Augustin slickar sina sår efter ett brustet förhållande. Dessutom måste de hålla utredningen dold för den nya länspolismästaren Irene Sundberg.

Två gånger är en vana” är Denise Rudbergs andra bok i serien om Marianne Jidhoff och specialteamet. När den första boken, ”Ett litet snedsprång” kom 2010 så salufördes den som en ny genre, elegant crime. Denise Rudberg har tidigare skrivit ungdomsböcker och romaner. Boken är utgiven av Norstedts.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är: Feministbiblioteket, Bokbrus, Bokmalen, och Bokhora.

När jag läste Ett litet snedsprång förra året tyckte jag den var riktigt bra (recension här), lättläst och underhållande, och jag såg fram mot att som förströelse läsa den andra boken. Även den här boken är lättläst och jag läste ut den på två dagar. Men samtidigt så gav den en konstig eftersmak. En del av formuleringarna slår mig som underligt fördomsfulla. Till skillnad från första boken så kan jag inte längre säga att jag tycker karaktärerna är ”sympatiska och verkliga”, utan nästan tvärtom. Kanske det beror på att det känns som om de inte utvecklas alls mellan böckerna. Marianne, som jag upplevde som en intressant person att ha som huvudperson, känns nu mest irriterande. Eftersom själva fallet som teamet ska lösa inte innehåller något särskilt mått av spänning, utan enbart är sorgligt och tragiskt, så ställer det högre krav på själva personteckningen, och den håller inte. Kvinnomisshandeln som är centralt i boken beskrivs ingående och berör, men i slutändan tycker jag att författaren väljer en alltför ”enkel” lösning. En del av min besvikelse hänger nog ihop med förväntningarna på att boken ska vara spännande, att det är en deckare. Det är det inte – det är snarare en form av chick-lit, fast med ett allvarligt tema. Och som sagt var – mycket lättläst.

Betyg: 3-
Omdöme: Lättläst skildring av överklassens tragiska hemligheter i en smått fördomsfull ton.