Felicia växer upp hos sin mamma. Nio syskon är de. Männen i mammans liv är många, de kommer och går, och flera av barnen har olika pappor. Mamman dricker, männen dricker, och barnen hittar sätt att klara sig. När ett av barnen tragiskt dör så påverkar det mamman och familjen starkt. Det stormiga och utsatta livet som barn präglar Felicia starkt och hon kommer att upprepa mönster i vuxen ålder och sina relationer utan att veta riktigt varför. Såsmåningom går hon i terapi för att få ordning på sitt eget liv.  Förlåtelse med sin mamma söker hon inte längre men sitt eget beteende måste hon ändra på.

Felicia Feldts bok Felicia försvann har blivit hett omskriven i pressen och på nätet sedan den publicerades i januari 2012. Främsta orsaken är att Felicia är dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och hela boken är en uppgörelse med hennes mamma och hennes uppfostran av sina barn. Felicia har inte skrivit någon bok tidigare, och har i intervjuer sagt att hon inte heller planerar några fler böcker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några som helst tankar på att läsa den här boken först. Alla skriverier snarare avskräckte mig än lockade mig. Men när jag oväntat fick chansen att låna boken och såg hur tunn den var så bestämde jag mig för att prova. Men… alltså… jag vet inte… eller… nä! Jag kan under läsningen helt enkelt inte bestämma mig för vad jag tycker. Hela boken är uppdelad i oerhört korta fragment. Läsaren kastas mellan början av 70-talet, slutet av 00-talet, 80-talet, tillbaka till 00-talet osv osv. En del inlägg kan vara bara ett par rader, andra lite längre. Det är säkert så minnet fungerar, och som terapeutiska anteckningar fyller det nog en funktion. Men det gör mig som läsare helt förvirrad. Jag förstår inte vad som händer, vem det är hon beskriver (i synnerhet gäller det hennes egna män och relationer) och hur det hänger ihop. Jag får läsa om stycken och förstår ändå inte. Då och då blinkar det till och något blir tydligt, mycket i relation till att jag är årsbarn med Felicia.

Det finns mycket att säga om boken, för den väcker förstås tankar på föräldraskap och uppfostran. Hos mig fastnar i synnerhet beskrivningen av ”mobbningsdagen” som är dagen innan födelsedagen när alla får mobba födelsedagsbarnet. Fullständigt absurt! Boken handlar om en förälder som abdikerar från sitt ansvar och barnen blir oerhört utsatta. Om den är sann? Tja, jag kan inte låta bli att undra om man debatterat ”sannheten” i boken om det inte rört sig om en känd mamma? Oavsett sannheten så är det Felicias upplevelser. Begravningen på slutet tolkar jag helt symboliskt, det är beskrivningen av hur hon slutar försöka försonas. Som parentes sagt tycker jag att titeln är genialisk på många plan! Det hoppiga upplägget och det stundvis torftiga språket gör att boken saknar de kvaliteter som för mig innebär en stark bok. Jag kan se det utsatta barnet och lida med det, men boken lever inte kvar i mig efteråt. Jag kan bara hoppas att den för Felicia fyllt sitt syfte.

Det finns många bokbloggar som har recenserat den här boken men jag väljer att bara ange en. En av anledningarna till att jag alls gav mig på den här boken var Bokmanias reflektion. Hon hade nämligen läst boken utan att veta vem Anna Wahlgren var och det gjorde intryck på mig.

Avslutar med en personlig reflektion. När jag läste boken hade jag en intressant diskussion med vår 9-åriga son om föräldraskap. Han hade en dag sagt att han tyckte att några kamraters föräldrar inte tog ansvar för sina barn. Jag frågade honom då hur en förälder ska vara. Han svarade ”En bra mamma eller pappa ska uppfostra. Man ska hjälpa sina barn och lära dom saker som dom inte kan lära sig i skolan.”. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är precis det som saknas i föräldraskapet i boken.

Omdöme: En förtvivlat sorglig berättelse om föräldraskap och otrygga barn.
Betyg: 3-