”Ministermordet” av Gretelise Holm

Journalisten Karin Sommer, som snart ska pensioneras, får ett uppdrag av sin chefredaktör. Hon ska åka till Litauen för att besöka en grisfarm och skriva om det danska stödet till östländerna. Innan hon åker så kallas hon som fackrepresentant till ett möte där den unge reportern Simon Brage ska sägas upp. Simon verkar alls inte ledsen över det utan säger att han har något riktigt stort på gång. Under resan till Litauen accepterar Karin ett erbjudande om att skriva en informationsskrift för ett företag som är involverat i resan och grisfarmen. Genom en gammal litauisk kvinna som söker sitt barnbarn i Danmark blir Karin indragen i en härva av korruption och prostitution. Plötsligt avbryts all annan nyhetsrapportering av nyheten att den relativt nytillträdda danska integrationsministern Anne Elisabeth Bülow skjutits till döds under sin joggingtur tidigt på morgonen. Vem har skjutit henne och varför? Karin är en av många reportrar som dras in, samtidigt som hon upptäcker oroväckande samband i härvan av korruption. Vem kan man lita på? Och vart tog Simon vägen?

”Ministermordet” är Gretelise Holms fjärde kriminalroman om Karin Sommer. Den gavs ut på svenska 2008. Den första i serien, ”Paranoia” publicerades 2003 och nominerades till Glasnyckeln. Boken är utgiven av Piratförlaget. Gretelise Holm är en dansk journalist och författare, som bl.a. arbetat i Zimbawe. Hon har skrivit ett trettiotal böcker.

Den här boken köpte jag på rean för några år sedan efter att jag hört och läst gott om Gretelise Holms serie. När det så var dags för Danmark i Dantes biblioteks Nordiska läsutmaning så tyckte jag det passade bra att välja en hyllvärmare. Jag läser många deckare, och hade relativt stora förväntningar. Tyvärr så kan jag säga att de inte infriades. Jag tyckte att boken var rätt tråkig, jag fastnade inte alls. Den gick snabbt att läsa, men jag lockas inte alls att återvända till Gretelise Holm och Karin Sommer. Boken innehåller rätt mycket om dansk politik, och om situationen i öststaterna, men skrivet på ett sådant sätt att det inte blir det minsta intressant. Visst undrar man vem som skjutit integrationsministern, varför hon skjutits och hur det ska knytas samman med Karins äventyr. Som spänningsroman blir slutet ett ”jaså”. Kanske inte orimligt, men krystat och framförallt bara sorgligt. Det som håller mig kvar är ett ganska rakt språk och att boken därför är väldigt lättläst. Och så förstås att man trots allt vill veta upplösningen…

Andra bokbloggar som recenserat boken är: En bok om dagen, Pocketblogg och Ielenashylla.

Omdöme: Lättläst men småtråkig dansk kriminalroman med politiskt anknuten handling.
Betyg: 3-

”Du gamla, du fria” av Liza Marklund

Utredningssekreteraren Thomas Samuelsson befinner sig i Nairobi på konferens. Tillsammans med sex andra delegater från olika länder så är han på väg mot somaliska gränsen när de kidnappas. Till att börja med är det oklart vad kidnapparna vill, men ganska snart så står det klart att de inte skyr några medel för att få lösensummorna betalda. De plågar sina offer och börjar avrätta dem när de inte får som de vill.

Hemma i Sverige befinner sig Thomas fru, journalisten Annika Bengtzon och deras två barn, Kalle och Ellen. Familjen har just kommit tillbaka efter tre år i USA, barnen går i amerikansk skola i Stockholm och Annika har återvänt till sitt arbete på Kvällspressen. Den nya nyhetschefen Patrik Nilsson är ständigt ute efter skandalösa historier att publicera, och faktamässigheten är inte så viktig. Chefredaktören Anders Schyman försöker hänga med i svängarna, men tycker själv att han varit med för länge. När en ung kvinna knivmördas föreslår Annika för Patrik att det kan vara ett i en serie av mord av misshandlade kvinnor, och Patrik tänder på idén. Men Annika själv får annat att tänka på, då hon får reda på att Thomas har kidnappats. Hon vet inte vad hon ska göra. Hon som alltid hållt huvudet kallt kastas in i en okänd situation. Hennes räddning blir Thomas chef Jimmy Haldenius, som tar över förhandlingarna med kidnapparna, och blir Annikas skydd utåt i kapplöpningen på liv och död som börjat. Samtidigt jagas Annika av pressen, medan hon förtvivlat letar efter möjligheter att betala lösensumman för Thomas.

”Du gamla du fria” är Liza Marklunds nionde bok där journalisten Annika Bengtzon är huvudpersonen. Den första, Sprängaren, utkom 1998. Liza Marklund har själv arbetat som journalist, men är nu författare och Unicef-ambassadör. Hennes böcker har sålt i 11 miljoner exemplar på 30 språk. Du gamla du fria marknadsförs som en kriminalroman, men är kanske ännu mer en bok om hur Europa bygger järnridåer mot andra kontinenter. Boken är publicerad på Piratförlaget, där Liza Marklund är en av delägarna.

När jag läste Liza Marklunds förra bok, En plats i solen, blev jag så besviken att jag bestämde mig för att aldrig mer lägga ut pengar på en bok av henne. Jag var väldigt tveksam till att läsa en till. Men när jag kunde låna den gratis i bokcirkeln på jobbet så tog jag ändå chansen. Och faktum är att jag är positivt överraskad. Du gamla du fria är inget litterärt mästerverk, men det är en mycket lättläst bok i högt tempo.  Jag läste boken på bara några få dagar.

Dock måste jag säga att det inte alls är en kriminalroman som den saluförs som, mer en spänningsroman. Historien om de mördade kvinnorna blir ett sidospår. Helt i centrum ligger kidnappningen, bakgrunden till kidnappningen med politiska förtecken och så Annika Bengtzons trassliga privatliv. Jag märker att jag glömt en del av vad som hänt mellan Annika och Thomas tidigare, och det tror jag inte är till nackdel. Liza Marklund gör sin research innan hon skriver böcker och det märks. Styckena om den politiska och historiska bakgrunden till spänningarna i Kenya är faktaspäckade, ibland på gränsen till torrt skrivna.

Boken är uppbyggd med att den växlar mellan en beskrivning av vad som händer med Annika i Sverige, och vad som händer med Thomas i Afrika. Thomas beskrivning är i presens och i jag-form, och jag uppskattade de inslagen mellan de ibland lite långrandiga beskrivningarna av Annika. I den här boken blir jag mer irriterad på Annikas och Thomas släktingar som inte kan ställa upp för barnen än på Annika själv. Men ändå är jag rätt trött på henne och det känns som det är dags för Liza Marklund att avrunda serien om henne.

Ett urval andra bokbloggar som skrivit om boken är En bok om dagen, Bokmalen, Bokbiten och Boktok73.

Omdöme: Lättläst spänningsroman om en kidnappning med politiska förtecken och personliga konsekvenser.
Betyg: 3+

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson

Miira är född i Sverige och växer upp i Gårdsten, Angered, strax utanför Göteborg. Hennes föräldrar är från Finland. Hon går i finsk klass. Hon är arg. Hon är arg för att hon behandlas annorlunda än de som har svenska föräldrar. Hon är arg för att lärarna gett upp hoppet redan i förväg. Hon är arg för att ingen tror hon kan något, att hon inte kan bli något. Att tjejer alltid är mindre värda en killar, och finnar mindre värda än svenskar. Hon som vill läsa smartböcker, bli hjärnkirurg, inte slita med tappstädning som sin mamma eller på Volvofabriken som sin pappa. Men smartböckerna får hon sno, precis som kläder, för pengar är det ont om. Hon hänger med sina finska klasskompisar, eller svenska Vera, som alla har det eländigt hemma, mycket värre än Miira. Tillsammans snattar, röker och super de för det måste man ju i Gårdsten. Men Miira accepterar inte att bli illa behandlad, och ännu mindre att hennes kompisar blir det. För alla har samma rätt och alla kan bli något om de bara vill.

Ingenbarnsland är Eija Hetekivi Olssons debutroman om att växa upp i de invandrartäta Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön under 80-talet. Boken beskriver Miiras uppväxt från lågstadiet till högstadiet. Eija Hetekivi Olsson är själv uppvuxen i Gårdsten, och utbildad till lärare.

Ingenbarnsland är en säregen bok, inte lik något annat jag läst. Efter några kaptiel är jag tveksam, men sakta men säkert så dras jag in i boken. Språket är annorlunda, och mycket fantasirikt. Mycket är skrivet i talspråk, och det tar tid att vänja sig. Bokens Miira har en förkärlek för att skapa sina egna ord, och en del är rätt fantastiska. Själv fastnar jag för smartböcker, stoltskämmas, tankehälsa, sorgskämmas och många andra målande nya ord.

Boken är skriven som en människa tänker, det är tankar som irrar sig hit och dit, men ändå så lyckas man få en mycket beskrivande bild av Miiras eländiga liv. Det är fördomar, droger och fattigdom mitt i folkhemssverige. Intressant tycker jag att beskrivningen av hennes relation till föräldrarna är. De, i synnerhet mamman, vill egentligen ge Miira hela världen men har ingen aning om hur de ska göra. De litar på henne, och accepterar hennes egenhet. För det finns hopp för Miira, hon har en obändlig vilja, en stryka och ett rättvisepatos. Hon tar ingen skit.

I jämförelse med andra skildringar av uppväxter under samma tidsperiod som jag läst nyligen så känns den här som helt unik, den speglar ett helt annat Sverige. Skrämmande och fascinerande. Skicklig invävt så framträder också ett tydligt ställningstagande av författaren, mot segregering av invandrare, mot könsfördomar, och för allas rätt att behandlas lika. Ett budskap som känns aktuellt ännu idag.

Boken känns något lång, och de två resorna Miira gör mot slutet känns underliga och orealistiska. Det är det fantasifulla språket och Miiras otroliga styrka och ego som gör att jag fastnar i boken. Men jag läser den i korta stycken i taget, mer orkar jag inte, det är för intensivt.  Jag blir nyfiken när boken är slut och skulle vilja veta vad som händer med Miira sen.

Andra bokbloggar som skrivit om boken är Rader och Jennies boklista.

Boken är ett recensionsexemplar från Norstedts.

Omdöme: Målande skildring, fylld av nyskapande ord, av den finska baksidan av Sverige under 80-talet.
Betyg: 4

Bokbloggsjerka 24-27 februari

Fredag. Dags för Annikas bokbloggsjerka. Alltid intressant att läsa vad andra skriver. Veckans uppgift är:
Pusha för en nordisk författare som du gillar och så vill vi naturligtvis att du ska tipsa oss om en bok av honom/henne som vi absolut måste läsa.

Eftersom jag har läst rätt mycket norsk litteratur under åren så vänder jag mina tankar ditåt och två författare dyker upp i mitt huvud direkt. Och då är det väl bäst att ta dem, även om ni som läst på min blogg förut kommer att känna igen dem!

Den första är Gaute Heivoll. Han har skrivit flera böcker, men jag har bara läst en av dem, nämligen Før jeg brenner ned som 2010 belönades med Bragepriset. Min recension hittar ni här. Som av en händelse skrev jag igår det här inlägget, då den nu i mars kommer på svenska. Då heter den Innan jag brinner.

Den andra författaren är Gunnar Staalesen. Han har skrivit en mängd böcker och för svensk publik är han mest känd för sin deckarserie om Varg Veum, som även filmatiserats. Den första boken i den serien kom ut 1977. Deckarna är helt OK, men mina favoritböcker är en trilogi som utspelar sig i Bergen, de tre böckerna spänner över hela 1900-talet. De heter 1900: Morgenrød, 1950: High Noon och 1999: Aftensang. Jag har skrivit om dem i ett tidigare inlägg. Tyvärr finns de inte översatta vad jag vet. Som lite kuriosa så nämner Guillou dessa böcker som inspiration för Brobryggarna. Men originalet är mycket bättre!

Läs den här boken

Bland vårens nyheter hittar jag en glädjande överraskning. Norstedts ger ut Gaute Heivolls ”Før jeg brenner ned”. På svenska heter den ”Innan jag brinner”. Utgivningsdatum 2012-03-26.

Jag läste den på norska förra sommaren och det var en av de bästa böckerna jag läste 2011. Visserligen har jag en speciell relation till Kristiansand, men även utan den är boken klart läsvärd. Läs den!

Här är förlagets hemsida om boken.
Här kan ni hitta den på Bokus.
Här är min recension.

Bokalfabet 2.0 del 28 (bokstaven Ä)

Det är onekligen sluttampen på Enligt Os bokalfabet och nu är det bara att köra så det ryker. Vi har kommit fram till bokstaven Ä. Det här är dagens uppgifter:

1) Bokstaven Ä idag, som i… Äpple, Ärlig, Äventyrlig, Äcklig, Äktenskap

2) Och en karaktär med för- eller efternamn på Ä. Det känns spontant lite lurigt måste jag säga.

3) Äntligen!, utropade Gert Fylking när Horace Engdahl och senare Peter Englund avslöjade nobelpristagen i Börshuset. Vilken nobelpristagare skulle få dig att brista ut i ett rungande Äntligen? Har det kanske redan hänt?

1) Äppelkindade Maj är inte riktigt Ärlig mot sig själv när hon träffar Tomas. Han är betydligt äldre och verkar spännande men när hon lär känna honom så är han alls inte Äventyrlig utan ganska bunden till sin familj. Stundvis tycker Maj dessutom att han nästan är Äcklig. Men har man gett sig in i ett Äktenskap så får man inte ge upp, även om det bara var för att man blev gravid. I Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”.

2) Som vanligt blir barn- och ungdomslitteraturen min räddning på knepiga bokstäver. Nej, det är inte Harry Potter som får komma till undsättning utan det är det udda spöket Mystiska Milla, som Unni Lindell och Fredrik Skavlan skrivit och illustrerat böckerna om. I Millas stora spökfamilj finns ett gäng små spöken som Milla inte riktigt kommer överens med och ett av dem är Äckliga Änox. Jag tyckte böckerna om Milla hade ett härligt språk, men barnen blev aldrig riktigt förtjusta i dem.

3) Alltså, Nobelpriset är någonting som inte intresserar mig så väldigt. Så något Äntligen kommer det inte att bli. Men när Lyrans Noblesser ställde samma fråga i sin intervju av mig, så svarade jag att en som borde ha fått det medan det gick var Sven Delblanc.

”Blått Blod” av Lars Ragnar Forssberg

Statsministern är realist och inser att efter nästa val kommer han knappast att sitta kvar. Men makten vill han inte avstå ifrån. Tvärtom. Men det finns andra sätt att skaffa sig makt i konungariket Sverige. Tillsammans med sin kumpan Nalle Rosenstake och med Justiteministern som hantlangare smider han planer som ska omkullkasta hela Sveriges maktstruktur.

Den största ickeparlamentariska maktfaktorn är utan tvivel kungafamiljen, där var och en brottas med sina egna problem, alla från Kungen till Partyprinsessan. Att Kronprinsessan förälskat sig i Danny, en enkel pojk från folket, ger Statsministern en oanad öppning till makten.

Lars Ragnar Forssbergs ”Blått blod” är en politisk satir. Forssberg romandebuterade 2005 med ”Fint folk” och det här är hans andra roman. Han är PR-konsult och journalist.

Den här boken fick jag genom tjänsten Booked och det var en ren chansning när jag klickade hem den, då ”politisk satir” och ”modern saga” inte tillhör de ord som brukar tilltala mig på baksidan av en bok. De första kapitlen i boken roade mig oanat. Det fanns en hel del klockrena ”one-liners” som beskrev kända politiker och jag kom på mig själv att småle. Men redan efter ett par kapitel började jag tröttna på det som snart kom att kännas som enbart rena elakheter. Boken började kännas oändligt lång, och snart var det enda intressanta om man kunde identifiera vilka författaren gör sig rolig över. Grundspelarna som Göran Persson, Björn Rosengren, Tomas Bodström och kungafamiljen skapade inga större problem. Tarras Wahlberg och Aje Philipsson likaså, eller när Bildt och Sahlin får sina kängor. En del andra krävde mer klurande. Men inte ens det kunde upprätthålla mitt intresse, för personerna är så urbota tråkiga allihopa!

Jag konstaterar än en gång att politisk satir inte är min sak, och Forssberg har inte lyckats få mig övertygad om något annat. Hela konceptet skulle passa bättre i en vass krönika eller något annat kortformat, där läsaren kan få några snabba skratt på någon annans bekostnad. Läste ut boken gjorde jag, men det får nog tillskrivas min envishet.

Jag vill i alla fall rekommendera Booked. Känner ni inte redan till konceptet kan ni läsa mer här och så kan ni förstås registrera er på bookeds sida.

Omdöme: En tråkig raljerande politisk satir som övergår i en rad elakheter.
Betyg: 2.

Tematrio – Bokreatips

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser skapar lite huvudbry för mig. Så här skriver hon: Bland årets reaböcker har jag hittat massor av fynd! Men många av böckerna har jag redan så därför vill jag tipsa er om dem! Och självklart vill jag ha tips så däreför är veckans uppmaning att tipsa om tre bra böcker på den kommande bokrean!

Jag har bara snabbt bläddrat igenom reakatlogerna och konstaterat att de böcker som intresserar mig har jag faktiskt redan läst, eller så står de redan i hyllan för att läsas. Så det är knepigt att komma ihåg exakt vilka böcker som fanns i katalogerna. Men jag gör ett försök och kikar i katalogen igen. Givetvis hittar jag en massa bra böcker som jag vill tipsa om, men jag tar tre ur olika kategorier.

1) I kategorin ”Romaner” så väljer jag Morgan Larssons Radhusdisco. Den valde jag i bokcirkeln på jobbet för ett par år sedan och det var en riktig lyckoträff. Boken handlar om Morris som växer upp på 70/80-talet och är en beskrivning av honom, hans familj och hans kompisar. Den är härlig läsning, i synnerhet för oss som är födda i slutet av 60-talet. Gillade du Torbjörn Flygts Underdog så ska du prova den här!

2) I kategorin ”Ungdom” så väljer jag John Flanagans Gorlans ruiner. Den handlar om 15-åriga Will som kommer som lärling till spejaren Halt. Den är den första i serien ”Spejarens lärling”, där det till svenska finns tio böcker översatta. Den här rekommenderar jag inte för att jag läst den själv utan för att vår nu 9-åriga son läste ut boken på ett dygn i somras, och sedan har han slukat ytterligare sju böcker i serien, och t.o.m. läst om dem. I dag fick han bok nummer nio och tio i serien och han längtar redan att börja läsa dem. För alla ungdomar som gillar äventyr/fantasy!

3) I kategorin ”Deckare” så väljer jag Viveca Stens I grunden utan skuld. Den är nummer tre i Viveca Stens Sandhamnsserie. En ung flicka har försvunnit och när några pojkar några månader senare gör ett makabert fynd så tror man att det är flickan som hittats. Polisen Thomas Andreasson utreder fallet. Bra svensk deckare tycker jag! Min recension hittar du här.

Bokbloggsjerka 17-20 februari

Fredag och dags för Annikas bokbloggsjerka. Förra veckans jerka om recensioner fick onekligen igång debattlusten hos bokbloggarna. Kika gärna Annikas sammanfattning om du inte gjort det. Men nu är det ny vecka och ny jerka. Veckans frågeställning är:
Välj en karaktär från en bok som du nyligen har läst och berätta lite om honom/henne.

När man är bokslukare finns det ju naturligtvis hur många karaktärer som helst att välja bland. Men när man hittar en karaktär i en bok som heter samma som en själv så blir det lite extra speciellt. Därför tänkte jag berätta lite om Lotten i Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Lotten är när boken börjar gift med Per och de har två barn som är i tidig skolålder. Lotten har inte funderat så väldigt mycket på sitt äktenskap med Per, hon förutsätter att de älskar varandra och då får man göra uppoffringar. Som att ställa upp när Per ska jobba. Och när Per kommenterar hennes beteende eller klädsel så gör han ju det för att han älskar henne och vill henne väl. Men så en dag så säger Per att han inte älskar Lotten längre och hennes värld faller ihop. Hon går in i en bubbla där hon först inte vill erkänna att något är fel, utan vill reparera. Allt måste vara ett misstag. Hon vill helst bara isolera sig men barnen behöver henne. Med vänners hjälp och inre styrka så tar hon sig såsmåningom upp till ytan igen och påbörjar en förändring.

Jag tyckte att Lotten var en väldigt verklig karaktär även om jag inte direkt identfierade mig med henne. Hon släpper aldrig sitt ansvar för barnen och hon har en styrka innerst inne som jag tror att både hon och Per egentligen alltid vetat om. Hon kan tyckas lite manisk och som hon inte vill se sanningen, men jag tyckte det var en bra skildring av hur man reagerar i kris.

Så stifta gärna bekantskap med Lotten!

”Felicia försvann” av Felicia Feldt

Felicia växer upp hos sin mamma. Nio syskon är de. Männen i mammans liv är många, de kommer och går, och flera av barnen har olika pappor. Mamman dricker, männen dricker, och barnen hittar sätt att klara sig. När ett av barnen tragiskt dör så påverkar det mamman och familjen starkt. Det stormiga och utsatta livet som barn präglar Felicia starkt och hon kommer att upprepa mönster i vuxen ålder och sina relationer utan att veta riktigt varför. Såsmåningom går hon i terapi för att få ordning på sitt eget liv.  Förlåtelse med sin mamma söker hon inte längre men sitt eget beteende måste hon ändra på.

Felicia Feldts bok Felicia försvann har blivit hett omskriven i pressen och på nätet sedan den publicerades i januari 2012. Främsta orsaken är att Felicia är dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och hela boken är en uppgörelse med hennes mamma och hennes uppfostran av sina barn. Felicia har inte skrivit någon bok tidigare, och har i intervjuer sagt att hon inte heller planerar några fler böcker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några som helst tankar på att läsa den här boken först. Alla skriverier snarare avskräckte mig än lockade mig. Men när jag oväntat fick chansen att låna boken och såg hur tunn den var så bestämde jag mig för att prova. Men… alltså… jag vet inte… eller… nä! Jag kan under läsningen helt enkelt inte bestämma mig för vad jag tycker. Hela boken är uppdelad i oerhört korta fragment. Läsaren kastas mellan början av 70-talet, slutet av 00-talet, 80-talet, tillbaka till 00-talet osv osv. En del inlägg kan vara bara ett par rader, andra lite längre. Det är säkert så minnet fungerar, och som terapeutiska anteckningar fyller det nog en funktion. Men det gör mig som läsare helt förvirrad. Jag förstår inte vad som händer, vem det är hon beskriver (i synnerhet gäller det hennes egna män och relationer) och hur det hänger ihop. Jag får läsa om stycken och förstår ändå inte. Då och då blinkar det till och något blir tydligt, mycket i relation till att jag är årsbarn med Felicia.

Det finns mycket att säga om boken, för den väcker förstås tankar på föräldraskap och uppfostran. Hos mig fastnar i synnerhet beskrivningen av ”mobbningsdagen” som är dagen innan födelsedagen när alla får mobba födelsedagsbarnet. Fullständigt absurt! Boken handlar om en förälder som abdikerar från sitt ansvar och barnen blir oerhört utsatta. Om den är sann? Tja, jag kan inte låta bli att undra om man debatterat ”sannheten” i boken om det inte rört sig om en känd mamma? Oavsett sannheten så är det Felicias upplevelser. Begravningen på slutet tolkar jag helt symboliskt, det är beskrivningen av hur hon slutar försöka försonas. Som parentes sagt tycker jag att titeln är genialisk på många plan! Det hoppiga upplägget och det stundvis torftiga språket gör att boken saknar de kvaliteter som för mig innebär en stark bok. Jag kan se det utsatta barnet och lida med det, men boken lever inte kvar i mig efteråt. Jag kan bara hoppas att den för Felicia fyllt sitt syfte.

Det finns många bokbloggar som har recenserat den här boken men jag väljer att bara ange en. En av anledningarna till att jag alls gav mig på den här boken var Bokmanias reflektion. Hon hade nämligen läst boken utan att veta vem Anna Wahlgren var och det gjorde intryck på mig.

Avslutar med en personlig reflektion. När jag läste boken hade jag en intressant diskussion med vår 9-åriga son om föräldraskap. Han hade en dag sagt att han tyckte att några kamraters föräldrar inte tog ansvar för sina barn. Jag frågade honom då hur en förälder ska vara. Han svarade ”En bra mamma eller pappa ska uppfostra. Man ska hjälpa sina barn och lära dom saker som dom inte kan lära sig i skolan.”. Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är precis det som saknas i föräldraskapet i boken.

Omdöme: En förtvivlat sorglig berättelse om föräldraskap och otrygga barn.
Betyg: 3-