”Brobyggarna” av Jan Guillou

De små pojkarna Lauritz, Oscar och Sverre förlorar sin pappa i en olycka ute till havs. Den unga änkan Maren Kristine skickar pojkarna till Bergen för att arbeta. Genom ett ”hyss” av det ovanliga slaget upptäcks pojkarnas exceptionella talanger och vägörenhetslogen ”Den gode hensikt” skickar pojkarna till Dresden för att utbildas till ingenjörer. När de har examinerats ska de komma tillbaka till Norge för att betala tillbaka sin skuld genom att arbeta på det stora järnvägsbygget mellan Bergen och Kristiania. Men genom oförutsägbara händelser så blir det bara den äldste, Lauritz, som återvänder till Norge som ingenjör inom järnvägsprojektet. Lauritz har sin käresta friherrinnan Ingeborg kvar i Tyskland, där hennes far tycker att Lauritz är ett alltför dåligt parti. Lauritz sliter i hårt väder och obeskrivliga förhållanden uppe på Hardangervidda samtidigt som han och Ingeborg smider planer brevledes. Under tiden så har mellanbrodern Oscar hamnat i Tyska Östafrika, där han också bygger järnväg, men under helt andra förhållanden. Här gäller det att hålla sig väl med både den tyska överheten och den afrikanska ursprungsbefolkningen samtidigt som man måste lära sig att både anpassa sig till naturen och bekämpa den när det behövs. Oscar blir med tiden en skicklig jägare och mer eller mindre mot sin vilja också strateg och affärsman. För såväl Lauritz som Oscar utvecklas livet på oväntade sätt.

Jan Guillou har med ”Brobyggarna” påbörjat en trilogi som han kallar ”Det stora århundradet”. Boken utspelar sig från 1900-talets början till slutet av första världskriget, med växlande perspektiv mellan Norge och Afrika. Gulliou säger i efterordet att han har fyra författare att tacka för att han kunna skriva boken.  En av dem är Gunnar Staalesen och Gulliou säger sig i synnerhet vara starkt inspirerad av Staalesens triologi från Bergen som jag nämnt otaliga gånger i den här bloggen. Han säger sig t.o.m. ha lånat händelser och karaktärer från den första boken ”Morgenrød”.

Gulliou har inte tillhört mina favoriter, har funnit hans böcker ganska långtråkiga, och har gett upp läsningen av t.ex. Arnböckerna. Någon Hamiltonbok har jag läst för många år sedan. Så det var med viss tvekan jag angrep en sexhundrasidorsroman av honom. Men jag blev angenämt överraskad. Det är inget stort litterärt verk, det är taffligt skrivet med gott om schabloner och ytliga beskrivningar av känslor. Men ändå finner jag mig fascinerad, och vill veta mer om personerna, så jag kan överse med språket. För i all sin enkelhet är det en krönika om personer i en händelserik tid, och de sexhundra sidorna känns inte alls så många i slutändan. Kopplingen till Staalesens fantastiska böcker är också ett plus. Jag kommer säkert att ge mig i kast med nästa del i Guillous trilogi när den kommer.

Omdöme: Inget litterärt mästerverk men en lättläst och underhållande tegelsten.
Betyg: 3+