Måndagen den 2 maj 2005 fyller Allan Karlsson 100 år. Samma dag, kort före firandet på äldreboendet där han bor, kliver Allan ut genom fönstret och försvinner. Inte nog med det, hans försvinnande får konsekvenser som vållar polisen och åklagaren huvudbry, när han möter en ung man som ber honom vakta en resväska på busstationen. Vad är kopplingen mellan Allan och organisationen ”Never again”? Vem är Sonja och hur träffas de? Och vad vet vi om Allans 100-åriga liv? Hur kommer det sig att han träffat såväl Stalin som Truman? Varför är Mao honom evigt tacksam, och vad är hans kopplingar till familjen Einstein?

”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är Jonas Jonassons debutbok, och den har hunnit bli mycket omskriven. Den sägs vara en bok som man antingen älskar eller hatar. Jag måste erkänna att jag varken gör antingen eller. Men stundvis så finner jag den mycket underhållande, medan stundvis så tycker jag den är tjatig. Det är en skröna. En svensk skröna, skulle kunna ha berättats på ljugarbänken i vilken liten svensk by som helst. Och ser man den så så är den underhållande – mycket underhållande.

Jonasson växlar mellan vad som händer direkt efter att Allan kliver ut genom fönstret och tillbakablickar på Allans hundraåriga liv. I mitt tycke är nutidsskildringen mer underhållande, de sega partierna finns i det som ska vara historiska händelser ur ett mycket eget perspektiv där en del saker rabblas upp utan engagemang. Intressant är berättarstilen, där det förekommer ytterst få repliker, de flesta samtal återges i passiv form i en sammanfattande stil. Mycket effektfullt i en skröna.

Omdöme: En äkta svensk skröna att le åt.
Betyg: 4 (för trots allt gillar jag skrönor… tror jag…)

Annonser